Brottsplatsundersökning
Först besåg
man drängstugan och återfann två
nedblodade
stickade sängtäcken jämte den
dödes arbetskläder. På golvet
fanns en stor blodfläck där mördaren försökt tvätta bort densamma. Ett stycke
tapet vid väggen var bortriven, men återfanns senare blodig efter
vägen bort mot ån. I ett hörnskåp förvarades
en huggyxa bemängd med blod. Eggen hade mördaren försökt avtorka, liksom
även blodfläckar på förstugolvet och förstubron.
Vidare återfanns spår efter en kälke bort
mot uthusen. Marken var frusen och
utetemperaturen -6 till -8 grader. Därefter gick man över till platsen
dar den döde återfunnits; en från
Skillebykvarn ledande rännil där liket låg kvar
under en
överkörsbro av plank, ca 200 m från
brottsplatsen. I vattnet vid bron
fanns en dragkälke stående. Man tog upp och lade den döde på en släde och
forslade honom åter till drängstugan
och lade upp honom på bordet.
Kroppen
besiktigades; den var endast betäckt
av en vit
skjorta och en grå ylletröja. På huvudet
återfanns
tre större krossår som trängt igenom
huvudskålen, därtill ett huggsår i halsen. Två av krossåren samt huggsåret i
halsen bedömdes var
för sig ha
varit dödande.
Den döde hade varit i tjänst hos
Albert Johansson endast 2 1/2 månad.
Förhören
Först
hördes drängen Carl Gustaf Carlsson, 29
år, och
sammanboende i drängstugan med den
mördade, och liksom denne anställd
2 1/2 månad tidigare. Han tillstod att de
ibland varit oense men aldrig varit
osams och grälat. Carl Gustaf sade att Lennqvist gått och lagt sig kl. 8,
samt då somnat. medan Carl Gustaf satt och halvsulade
samt klackade ett par av sina skor till
kl. 11 på
kvällen. Då knackade det på dörren,
Lennqvist
vaknade samt bad Carl Gustaf gå och
öppna, vilket han gjorde. In kom
tre manspersoner medförande 2 literbuteljer
som de ställde på spiseln. De bad att
få natthärbärge, men Lennqvist nekade. Carlsson ville inte vara
med när främlingarna skulle bjuda på sprit,
utan gick då ut och lade sig att sova på fodret i
stallets fodergång där han sov till halv 6
dagen därpå, då drängen David Carlsson kom och väckte honom. Därefter
hade Carl Gustaf rengjort stallet, varefter han gått till drängstugan
för att hämta rakdonen. Han märkte då inget
blod, för han hade inte tänt något
ljus. Efter arbetet i stallet hade han gått in i drängstugan
och tvättat händerna, i samma vatten som han
kvällen innan blött sitt sulläder uti.
Nästa
förhör gällde
dränggossen David Carlsson, 14 år. Han sade
att han kvällen förut vid 7-tiden varit inne i drängstugan och då sett
Carlsson ”läsa visor” och Lennqvist sysselsatt
med att
satta fast gångjärn på en koffert som han tillverkat. David hade efterföljande
morgon först
fodrat
kreaturen, sedan knackat på drängstugans
fönster för att väcka de två
drängarna, men därvid inte fått något svar. Därefter hade David
gått till stallet och funnit Carlsson sovande
där, varför han inte väckte denne.
David kunde för polisen berätta att
Carlsson och Lennqvist inte kom bra
överens.
Husbonden Johansson stod sedan i
tur att förhöras, och denne berättade att Carlsson
druckit kaffe hos honom och då omnämnt de
tre luffarna, som föregående kväll kommit till
drängstugan, varför han lagt sig i stallet
att sova. Albert Johansson hade efter morgonkaffet
besökt drängstugan och funnit blodspåren, samt
även yxan som hade använts. Därefter hade de
börjat söka efter Lennqvist i
närmaste omgivningen, varvid även
Carlsson varit med, men denne visade
sig likgiltig över händelsen.
En annan
dräng, Johan Alfred Hammarlund
hade på
morgonen fått höra talas om händelsen.
Det var
denne som gått till ån och där funnit
bolstern sticka upp ur vattnet
under överkörsbron. Han gick då ned och fann en
människokropp ligga i vattnet, därtill en
kudde.
Erkännandet
Så hördes då Carlsson på nytt, men
denne bedyrade sin oskuld. Pga omständigheterna
förklarades dock Carlsson som misstänkt för
mordet, och avfördes till Trosa
stadshäkte. Den
12/2
vid förhöret på Trosa polisstation, erkände
Carlsson
mordet och berättade följande version:
Under del
att Carlsson lagade sina stövlar hade
Lennqvist
erbjudit honom en sup och det ledde
till att de gemensamt
druckit en hel liter brännvin. De hade tvistat om flickorna på
gården och Lennqvist hade retats med
Carlsson. Lennqvist lade sig och
somnade. Carlsson gick då och hämtade yxan ur hörnskåpet, gick sedan
förbi spiseln bakom Lennqvists huvudgärd för
att denne ej skulle se yxan och tilldelade därpå
Lennqvist ett kraftigt slag mot bakre delen
av huvudet så att han förlorade medvetandet och
låg orörlig. Därefter hade Carlsson gått ut
på förstubron för att konstatera om
någon sett eller hört händelsen.
Efter ett par minuter gick han in igen och fann att Lennqvist ännu var vid
liv, varför Carlsson på nytt tog yxan och gav
Lennqvist andra och tredje slaget mot
huvudet. Han avslutade med ett slag
mot tinningen och sedan yxhugget mot
halsen.
Så här
gick det till....
Carlsson berättade att han sedan
gått och hämtat kälken vid ladugården och dragit upp
den på förstubron, varefter han burit ut
kroppen, lagt den på kälken
tillsammans med sängkläderna, dragit kälken
till överkörsbron och stjälpt kroppen
i vattnet. Han hade sedan gått tillbaka till drängkammaren, tagit
Lennqvists kläder ur klädskåpet och lagt dem
i sin egen koffert. Därefter hade han tagit
Lennqvists klocka och lagt den under sitt
eget täcke för att leda misstankarna mot de tre
luffarna som Carlsson uppgivit. Efter detta
hade Carlsson rivit bort den blodiga delen av tapeten,
vidare hade han tvättat/torkat av golvet med
en tidning, samt ställt tillbaka yxan
i hörnskåpet, och sedan gått och lagt
sig i stallet.
Hatmord
Som
anledning till mordet uppgav Carlsson att
han hyste hat till Lennqvist sedan
slutet av november, men det var inte hans
mening att döda honom. Eftersom första
slaget med yxan blev så hårt, ansåg
han att det var lika bra att fullborda
mordet.
Den 16/2
1903 företogs rättsmedicinsk
undersökning av den döde uti drängstugan, där
förutom
huvudet även bukhinnan, bukhålan,
lungsäckar och hjärtsäcken
undersöktes av provinsialläkare Magnus
Stenberg. Ett fylligt protokoll
upprättades.
Den 26/3
samma är hölls ett sammanträde
vid
Länsfängelset i Nyköping, där
Carlsson berättade att han varit nykter vid
mordtillfället. Vidare att Lennqvist 14 dagar tidigare sagt att
han var arg på husbonden och tänkte sluta,
samt i samband därmed tända eld på
gården. Carlsson menade att efter
dessa hotelser så var det lika bra att
Lennqvist vore borta. Andra skäl var det förhållandet att Lennqvist en gång
jagat honom för att slå honom med ett järnstycke. Vidare
hade Lennqvist
vid
ett annat tillfälle stängt in Carlsson i stallet så att han blev tvungen krypa
ut genom gödselluckan. Carlsson
medgav att han tagit Lennqvists
klocka och kläder. Klockan hade han
tagit därför att Lennqvist tidigare vid
en osämja hade dragit sönder Carlssons egen
klocka.
Tingsrättens dom
Fyra
Skillebybor var närvarande för att vittna
den 26/3,
däribland nämndeman Oskar Eriksson,
en av
bönderna
vid
Skilleby. Vittnena kände
inget ofördelaktigt om Carlsson. men visste
om att Carlsson och Lennqvist inte
gick bra ihop. Carlsson dömdes vid
detta tillfälle att mista livet samt
att för alltid vara medborgerligt förtroende
förlustig.
Processen fortgår
Under april 1903 genomgår
processen en förändring. Carlsson har
uppenbarligen fått hjälp för att
rädda sitt liv. På de sju första sidorna i
protokollet förklarar han att det inte var något överlagt mord.
Han var offer för en tillfällig
sinnesförvirring. Vidare åberopar han sin dåliga uppväxtmiljö, en
huvudskada som han 2 år tidigare ådragit sig
vid ett fall ned i en lergrop, och att
hans mor missbrukade sprit, vilket även
hans mormor gjort. Han uppger även att hans
yngre bror August är mindre vetande och blir
alldeles vild av sprit, så vild att denne en
gång "med en yxa sönderhuggit en
chiffonier blott för att åtkomma en
därstädes förvarad literbutelj med brännvin". Att en farbror 27 år
tidigare begått självmord genom hängning,
anförs likaså som exempel på usel
uppväxtmiljö.
Komministern i Ytter Enhörna
(Carlssons hemförsamling), inkom med en text
den 12/4 1903, i 8 punkter, där denne på 1 1/2 sida beskriver Carlssons
dåliga hemförhållanden under uppväxtåren.
Därefter
följer fängelsedirektörens i Nyköping
utlåtande
av den 15/4 1903, där denne vidimerar
Carlssons
"svaga själsförmögenheter" men att
denne är
lugn, tystlåten och vänlig.
Vad är
sant?
Ovannämnda inlagor kom så
till Kongl.. Hofrätten för bedömning
och den 21/4 återvisade man ärendet
till
Tingsrätten. Kongl. Hofrätten motiverar sig och skriver att dels har
Tingsrätten ej i tillräcklig grad förhört
personer vid
Skilleby, dels
har man
inte
förhört fjärdingsman Flodqvist, vilken
direkt från Carlsson erhållit uppgifter
av betydelse, då Flodqvist for med Carlsson från Skilleby till
häktet i Trosa.
...
Nytt
förhör i Nyköping
Den 30/6 1903 höll man på nytt förhör
vid Nyköpings länsfängelse. Carlsson ville
vid detta tillfälle tillfoga två omständigheter som han
tidigare dolt/ej omnämnt:
…att folket vid Skilleby ville
bli av med Lennqvist
... att nämndemän Oskar
Eriksson, under transporten från Skilleby till häktet i Trosa, velat tvinga
Carlsson säga att mordet skett under
sinnesförvirring.
Vidare framkom
vid
detta
tillfälle
att Carlsson,
vid nyss nämnda transport, dagen efter mordet, iklätt sig
Lennqvists kläder (rock, byxor och väst).
Nästkommande
sammanträde
hölls
vid
Länsfängelset den 11/2 1904 och protokollet
återfinns i dombok nr 122 för år 1904. Som
åklagare satt då kronolänsman J Rob.
Lindberg. Till detta
sammanträde hade Kongl. Medicinalstyrelsens
intygande av den 30/12 1903
inkommit.
Där
intygar sakkunskapen att Carlsson är "från barndomen
en undermålig/imbecill individ, och i
psykiskt hänseende så ofullständigt
utvecklad att han måste anses vara i
saknad av förståndets fulla bruk".
En
kommentar kan därvid vara på sin plats:
??
Hur
kunde Medicinalstyrelsen uttrycka sig så
om en
person som dock genomgått folkskolan?
Deras enda stöd för sin
uppfattning torde ha varit del förhållandet
att Carlsson ej blivit kallad göra
sin
värnplikt.
Dessutom hade inte Skillebyborna
kunnat konstatera några brister hos
Carlsson, de människor som dock dagligen
hade umgåtts med drängen Carlsson.
Av Kronolänsmans eget utlåtande framgår att hans uppfattning
avviker starkt från Medicinalstyrelsens, och hans utlåtande förefaller
mig mer trovärdig än Medicinalstyrelsens.
Nytt
domslut
Utslaget i målet blev att drängen
Carl Gustaf Carlsson dömdes för mord och rån
till 8 år
straffarbete och förlustig
medborgerligt förtroende i 6 år.
Hur det
gick sen???
Vid
Långholmen
Carlsson
skrivs
in den 18/2 1904
(Långholmens bok DIII aa=27), och noteras som
ogift och dräng, samt beskrivs på
följande sätt:
- har
mörkbrunt hår, gråblå ögon och bred
näsa. Ett
ovalt ansikte, undersätsig
kroppsbyggnad, är 1,59 m lång och väger 71
kg, samt har en mörk fläck på
halsens framsida.
N.S
Jag ser det som angeläget för oss
nutidsmänniskor att göra jämförelsen mellan
dåtida förhållanden och dagens situation vid
våra fängelser, varför vi följer Carlssons
öde ytterligare ett tag.
Vid
Carlssons inskrivning noterades 15 poster
persedlar,
däribland 1 nattkappa, 4 skjortor, 1
snusdosa, 1
par kalsonger, 1 par skor och ett par
strumpor,
samt kr 23:69 i egna kontanter.
Straffet
var ju utsatt till 8 år och det innebar att
han blev
dömd till 3 år på enrum, till den 14-02-1907,
men han skötte sig sannolikt väl, ty
enrumsstraffet reducerades till 2 år, varefter
han den 9/4 1906 överfördes
till
gemensamhetsfängelset.
Ett annat
tecken på att Carlsson var en foglig
fånge är
det förhållandet att han ej noteras för
några
interna bestraffningar under sin fängelsetid.
Jag ger nu några exempel på den senare
typen av
extrastraff, så får läsaren en inblick i
dåtida
fängelselivet:
/ 4 dygns ljus cell utan arbete,
för försök att vid ankomsten smuggla in
otillåten effekt.
2 6 dygns ljus cell utan arbete,
för försök att smuggla in tidningar i
fängelset.
3 21 dygns ljus cell utan arbete,
för vägran att utföra anbefallt arbete.
4 21 dygns
ljus cell utan arbete, därav 8 dygn
utan sängkläder ,för vägran att lyda.
Carlsson
blev utsläppt den 25/5 1911, klockan
8 f.m, och
hade då gjort sina 8 år. På den tiden
existerade
ingen avkortning av straffet, för att
brottslingen skött sig väl.
Nu avslutar jag med att be läsaren ta sig en funderare över om dagens
rättsväsende och fångvård kan anses vara bättre än på farfars tid. Själv känner
jag osäkerhet.
Av: Olle Eriksson