Alfons Davidsson berättar om Mörkö
Alfons föddes 1920 på Ekeby gård, Mörkö församling. Han avled på Vidarkliniken i slutet
av oktober 2001. Alfons hustru Karin Davidsson, född på Axvik, Mörkö, hade avlidit i juni
samma år.
Alfons och Karin flyttade i slutet av 1970-talet från den arrenderade gården Ekeby på
Mörkö till Hermansborg i Järna, nära Solviks grindar.
Kärleken till sin hemö bevarade de livet ut. Under 80- och 90-talen ledde de ett stort antal
vandringar som täckte in öns alla delar. Karins berättelser från vandringarna finns samlade på Hembygdsföreningen, liksom några sidor mörköhistoria som Alfons skrivit ner. Båda har medverkat med artiklar i Hölö Mörkö Hembygdsförenings skrifter.
Banden är intalade på Vidarkliniken i Järna september /oktober 2001.
Rubriker och några kommentarer i denna utskrift är inlagda av Hölö Mörkö Hembygdsförening.
Jag heter Alfons Davidsson och är född på Mörkö år 1920 vid en gård som heter Ekeby och där levde jag o växte opp o gick i skolan där o sen bodde jag kvar där tills jag var 59 år. Under tiden gifte jag mig o bilda familj. Min hustru o jag har alltid vari mycket intresserade utav hembygden och därför så starta vi en studiecirkel redan 1986 om Mörkö genom tiderna.
Vi var en liten grupp som gick omkring och besökte olika platser, och det skall komma i ett
senare reportage.
Hembygdsgården – Kasholmen – Udden – Busk
Ja, jag hade lovat att guida en busstur runt Mörkö. Nu kom det så mycket annat emellan så jag kunde inte ställa upp på det. Men vi skulle ju börja vid Hembygdsgården och åka ner mot mörköbron. Och där har vi…det är mycket historia runt Kasholmen som det heter och där har vi en rest efter en så kallad vaktstuga och det har diskuterats mycket i Hembygdsföreningen om vad dessa vaktstugor hade för uppgift. Dom var ofta bemannade med äldre personer och den som låg på Kasholmen kallades för Vargvaktarstugan, det har vi hitta belägg för. Sen om vi fortsätter opp till nöcknakorset, så kommer vi fram till ett vägskäl och där går det en väg ner mot Pålsundet. Och här, den första anhalten som vi passerar, det är ett högt brant berg, det ligger mitt emot ett torp under Nöckna gård som heter Udden. Där bodde under min barndom en man som gjorde väldigt fina snickeriarbeten. Fortsätter vi sen förbi Västra Berget kommer vi fram till ett område med sommarstugor som byggdes på torpet Busks marker. Torpet Busk det var ett litet torp med ett hus, en ladugård och loge och det hade min farbror på arrende fram till 1927. Och där levde han med sin familj. Han var tidigare statare på olika ställen men sen ville han bli sin egen och så var han vid Busk ett antal år. Jag minns en gång jag var inbjuden till mina kusiner på Busk på julgransplundring, och det var lite speciellt. Vi fick komma dit och så fick vi choklad o bullar o småkakor.
Sanamki – Pålsundet – Vaktstugorna
Därefter kommer vi till två hus som är byggda utav Hembygdsföreningens… farfar /farfar
till nuvarande ordföranden Carl Erik Jonsson/, som var arrendator rätt över fjärden vid
Pålängs gård. Han jobba även som byggmästare, och den första villan heter Pålsborg, och
nästa villa heter SANAMKI. Pålsborg har ett speciellt öde, det kommer jag inte ihåg
beskrivningen på, men Sanamki det uppfördes av en byggherre som hette professor Lindblom. För närvarande så är det släkten …./Norberg/ som innehar stället, och dom har det som sommarställe. Ett mycket intressant ställe, och kan man komma in där så får man veta väldigt mycket fin historia kring det, och kring ångbåtstrafiken som gick i Pålsundet.
Om vi fortsätter sen ett stycke så finns det en sommarstuga och en gammelstuga som var
som äldrebostad till dom gamla arrendatorerna på Pålsundet. Pålsundet var ett litet torp, och dom hade till uppgift att sköta färjeläget och transporten över sundet. Nu har vi passerat platsen för ytterliggare en vaktstuga, den låg mot berget mellan Pålsborg och Sanamki. Sen längre söderut mot fjärden har vi hitta grunder efter den tredje vaktstugan. Dom kallas för Norra eller Vargvaktarstugan, Mellanvaktstugan och Södra Vaktstugan, och vi har diskuterat mycket vad dessa vaktstugor hade för uppgift. Det finns olika teorier och vi har inte kommit överens ännu riktigt, men jag tror att det var att hålla vargarna borta från mörkölandet, för vi har funnit dokument som bevisar att dom hade vargdrev ifrån övre Hölö på vårarna för att freda sig för varg.
Vretstugan – Långvreten
Nu vänder vi här och så åker vi tillbaka, och då när vi passerar Västra Berget så går det en
väg in till höger och där uppe ligger det två små torp, ett som heter Vretstugan och ett heter Långvreten. Långvreten det var ett båtsmansställe, och det var båtsman Lång som bodde där. Där kan jag berätta en liten historia om att det var, inte en båtsman utan det var nån hyresgäst som bodde där, och hennes dotter flytta till stan, till Stockholm. När hon skulle berätta vad dottern hade för uppgift då sa hon så här: Ja, mi doter ho har två jobb, för ho går te och ifrån. Sen fick lyssnaren göra sig en uppfattning om vad hon hade för någonting.
Nöckna – Nygård
Sen fortsätter vi tillbaka till vägkorset och där går det en väg upp emot Nöckna gård och
Nygård. Nöckna gård den bestod utav fyra smärre gårdar som senare blev ihoplagda till en på 1930-talet eller på 20-talets slut. Fortsätter vi förbi Nöckna så har vi mycket historia att hitta i Nöckna by med gamla gårdsgrunder, och där finns det äldre fornminnen, det finns forngravar och det finns husgrunder. Vi har varit där flera gånger och studerat området. Sen längst bort i en slänt där det är sandjord där finns ett antal så kallade potatisgropar i vilka statarna under vintern förvarade sin potatis och den höll sig mycket bra i dessa potatisgropar. Då tog dom in ett förråd som räckte kanske en vecka eller en lämplig tid allt efter som temperaturen var ute.
Nu kommer vi strax fram till Nygård. Den gården bestod förr utav två mindre gårdar, och
en utav bönderna där blev nämndeman och dom var släkt med varann på något vis. Jag tror att det var nämndeman som hade två söner. Där ordnades det i alla fall ett dubbelbröllop, och det räckte i minst tre dagar, och det var mycket mat och mycket dans och mycket roande.
Klystorp – Turesbo/Suss – Fagerslund – Fagersvik – Sandvik
Härifrån fortsätter vägen och så har vi snett till höger oppe ett litet torpställe som var
båtsmansställe och som heter Klystorp och där bodde båtsman Klys. Den stugan finns
fortfarande kvar och är uthyrd. Om vi fortsätter vägen ner kommer vi till ett ställe som heter Turesbo och som kallas i dagligt tal för Suss. Vi kommer vidare till en liten stuga som heter Fagerslund och där bodde en äldre arrendator ifrån Fagersvik, han bodde där med sin hustru, sen gick hustrun bort och han fortsatte och bodde kvar där. Han var lite intresserad av det ”moderna” för han hade inte elektriskt ljus, men han fick en utbränd glödlampa av en granne och den satte han opp vid sin entre i den lilla stugan.
Sen kommer vi fram till Fagersvik och därefter ett antal sommarstugor och sen finns det ett torpställe som heter Sandvik Just vid dom här torpställena bodde på 30-talet dom tre unga författarna Erik Asklund, Josef Kjellgren och Ivar Lo Johansson. Dom hade mycket goda kontakter med Moa Martinsson som bodde i Sorunda.
Nora Kvarn
Nu ska vi vända åter tillbaka till Nöckna. Då kommer vi ut på den större vägen som
faktiskt man kan trafikera runt Mörkö. Då kör vi en vägsträcka på en halv kilometer fram till
ett vägkors, och där går vägen förbi Nora Kvarn. Där har förr legat en väderkvarn på berget och där finns det ganska mycket historia o berätta. Kvarnen där, mjölnaren hette Öberg, kvarnen är det inte riktigt utforskat var den kom ifrån, en del teorier säger att den stått på Hörningsholm, en del säger annat. I början på 1910-talet var Torekällberget intresserade av att köpa in kvarnen och placera den på Torekällberget som ett kulturmärke över kvarnverksamheten
i bygden. Då var det sönerna till gamla mjölnaren som gjorde opp affären.
En väderkvarn den fungerar så att där sattes vingarna i rotation när det blåste. Vart det för stark vind så kunde det knaka i ställningsvirket så att det var nästan så att kvarnen blåste omkull. En gång berättar en utav bröderna Öberg att det kom en storm, det blåste sådant att dom var mycket oroade att kvarnen skulle blåsa omkull. Då gick dom in till sin mor och var bedrövade. Då sa hon: då får vi väl befalla oss i Guds hand då, så får vi se hur det går. Till Nora Kvarn hörde lite mark som man odla, o man hade några kor o gris o höns. Nu tjänstgör det som sommarstuga.
Idala – Vickelby – Gåsta – Ekeby
Ett par hundratal meter längre fram ligger den centrala punkten på Mörkö som heter Idala. Det har varit Idala handel i många många år. Där fanns det lanthandel o det fanns postkontor och mejerirörelse. En utav dom drivande diversehandlarna där han arrendera en gård i Egelsvik och där bedrev han grisuppfödning, för att möjligen tjäna lite mera pengar. Nu viker vägen av söderut över en slättmark och cirka 300 meter från den vägen där ligger det tre små fastigheter, en heter Vickelby, nästa heter Gåsta och den sista heter Ekeby, och sen så kommer vi fram till Mörkö prästgård. Mellan Gåsta och Ekeby där finns ett gravfält med rätt många forngravar, bland annat är en utav dom utgräven, och annars kan man om man har goda ögon för kultur hitta en mindre skeppssättning i den hagmarken. Där på Ekeby där föddes jag.
Prästgården
Vi kan senare fortsätta fram till Mörkö prästgård som har byggts utav….. den har väl 300
år sen den uppfördes, och den uppfördes utav vissa delar ifrån Hörningsholms slott under
greve Nils Bondes ägo utav Hörningsholm. När Nils Bonde på 1700-talet förvärvade
Hörningsholm då var huvuddelen utav dom andra gårdarna egendomsgårdar. Men han ville ha större enheter och bestämma över så han åkte runt till dom enskilda småbönderna och övertala dom att sälja sina gårdar till honom. Det lyckade på alla ställen utom vid ett ställe som heter Egelsvik. Där var det en ägare som svarade greve Bonde: Ja, jag tycker att Mörkö är så pass stort så det ska rymma mer än en bonde. Så var sista ordet sagt. Det var en liten passus. Ja, nu har vi kommit fram genom Mörkö prästgård, och den har genomgått olika omformningar ifrån den tiden när prästen fick ta emot tionde utav sina församlingsbor. Då fanns det uthus på en höjd här, och bland andra så fanns en loge som dom lämna sitt tionde utav all gröda, den kallades för tiondelogen givetvis. Lite längre söderut där låg ladugården på vänster sida och det har utvecklats, den gården, med byggnationer utav arbetarbostäder ett par
stycken. Så fanns det en stor damm där man hämta vatten till djuren, och vid den dammen där fanns också en tvättstuga byggd och i den tvättstugan var inrymt ett bostadsrum som hugade hyresgäster fick utnyttja till en billig penning.
Här nedanför i en slätt, en betesmark, här ordna arrendatorn, som då hette John Eriksson,
att ungdomarna fick göra i ordning en fotbollsplan, och det var på 1920-talets slut. Han tyckte det var mycket roligt med ungdomar o fotboll, så han gick ofta ner o titta på pojkarna när dom tampas om bollen. John Eriksson var utsedd till kyrkvärd i Mörkö församling, o på söndagarna då gick han först o fullföljde sin tjänst i kyrkan, o sen efter det så gick han ofta …
kring 40-talet så gjordes det en större, finare idrottsplats bakom Nora gård. Och då gick
alltid John Eriksson dit o titta på matcherna….olika lag var där o spela. Det var lite om detta.
Nu ska vi fortsätta förbi den sista bostaden på Mörkö prästgård, som i fastighetslängden
heter Botten. Här i slänten till vänster finns rester efter en liten backstuga, o där lär min
morfar vara född på mitten på1800-talet.
Rövarbacken – Gråtbacken
Om vi nu fortsätter ett par hundra meter på vägen så kommer vi till en tallbacke på höger
sida som har två benämningar. Dels kallas den för Rövarbacken, och det måste häröra sig till att den låg så nära landsvägen så det var ett lämpligt tillhåll för landsvägsrövare.
Så finns det en annan historia kring Rövarbacken o då kallas den för Gråtbacken, o de har
sin härledning i att det var två tjänsteflickor i prästgården som arbetade hos prästen som var ute o gick en kväll o då kom dom överens om att dom skulle gå åt sidan ifrån vägen o pröva om dom kunde lägga sina ben i kors bakom nacken. Det lyckades mycke bra för dessa flickor, dom var mjuka o smidiga, men, dilemmat blev det att dom kom inte loss, utan det blev gråt o
tandagnisslan tills någon förbipasserande kunde hjälpa dom loss. Vilken historia som är sann eller ej, eller om båda har sitt ursprung det kan jag inte svara för.
Svartkällan – Nyängsstugan – sommarmjölkning i hagen
Om man därifrån ser ner över en äng så finns det en liten grupp alar, några torra, några är
fortfarande gröna, där ligger en ganska underlig källa. Den har alltid kallats för Svartkällan
och den lär inte ha någon fast botten. Alla bönderna i Nöckna by dom skulle försöka hitta
botten i den källan, då samlade dom ihop alla sina oxtömmar, band ihop dom o band en tyngd i ena änden o sänkte ner, men dom fann aldrig någon botten. Här finns en historia som säger att en gång var det en ungtjur som gick ner sig i den här källan, men efter några dagar så fann dom tjuren betande på ängarna nere vid Bottenviken. Jag tror inte den historien är sann, men tro´t den som vill.
Nu kommer vi till en liten bäck och här har enligt prosten Ekström, som vart anställd på
hörningsholmsgodset att gå igenom alla blommor och djurliv och skriva en bok som är
mycket intressant, och han berättar att här borde ha funnits ett kvarnverk. Området ovanför kallas än idag för Kvarnkärret, så det tyder på att det var en uppsamlingsplats för vatten att driva den kvarnen. Det var problem med att kunna få sin gröda omvandlad till mjöl. När vi så passerar lite längre fram så går det en väg in till höger till en tidigare torpstuga som hette Nyängsstugan och den finns grundrester efter och rester efter en källare och bärträd. Här nere mittemot hade Ekeby, den gården som jag härstammar ifrån, vi hade hälften utav den odlade marken och alla sommarbeten till djuren hade vi här nere. Hit fick man åka morgon o kväll o mjölka kossorna. O när jag var barn då åkte dom med häst o vagn och hade ett par mjölkflaskor på och så var dom två som hjälptes åt att mjölka. Sen i slutet på 1940- talet då tog jag överarrendet efter mina föräldrar och då ville jag modernisera lite så då gjorde jag en anläggning med mjölkmaskin o motordrift. Det var alltid lite problem med att driva korna. Ofta gick det bra, men många många gånger fick man hämta dom på ganska stora avstånd i hagen men man hade fått en viss rutin på det och lärde sig vilken sväng man skulle gå vid olika tillfällen.
Slesshagsberget – Ulriksdal – Lötstugan
När vi passerat vägen till Nyängsstugan kommer vi till en kurva på vägen där det kallas för
Kohagsbacken, och till vänster här oppe fanns en liten åker som det var sandjord i, för övrigt var jordbeskaffenheten….. bestod utav lerjord. Den här åkern var så att den var lägre på mitten och därför benämndes den för handfatet. Där odlade alltid prästgårdsarrendatorn sin potatis. Lite längre fram på högersidan fanns en liten vattensamling där… dom som färdades på landsvägen dom gjorde ju det med häst o vagn, o när dom lagom kom opp över den här branta backen måste ju hästarna ha lite paus o dricka.
Sedan fortsätter man en kurvig väg bakom det så kallade Slesshagsberget eller
Slätthagsberget o så kommer man fram till två små torpställen som lydde under prästgårdens ägor. Det första hette Ulriksdal o nästa ställe hette Lötstugan. Vid Lötstugan där bodde ortens fjärdingsman. Sen fanns det en liten stuga inne i skogen, men den låg på arrenderad tomt och den hette Vilhelmsdal.
Det här Slesshagsberget ingår för närvarande i ett naturreservat. I Slesshagsberget där kan man hitta en gammal fornborg, och där brukar församlingen ha en årlig friluftsgudstjänst, och det samlar ofta ett 40-50-tal deltagare. Det är mycket intressant. Däremot finns det en annan naturupplevelse i Slesshagsberget och det är en grotta som man kallar för Björngrottan. I den grottan kan man även vid midsommartid finna rester efter vinterns snö och is.
Slesshagsgubben – Grindstugan
Omkring Slesshagsberget finns det lite historia. Där bodde enligt sägen en märklig man
som blev kallad för Slesshagsgubben, och det var väl bara en figur som människorna hade
skapat sig i sina tankegångar. Men det hette det att den som kom in i Slesshagsgubbens
trädgård han kom aldrig därut utan att vända på skjortan. Det har jag en personlig upplevelse utav. Vi var där en gång på ett studiebesök och då var det två utav deltagarna som gick o gick o ströva och så kom dom upp i ett bergprång och, ja, dom kom inte ut ur det bergprånget utan
att vända samma väg tillbaks. Samtidigt hade dom ju vändi skjortan. Så det ligger nånting i
det. En annan historia om Slesshagsgubben det är att det var nån förbipasserande nere på
Slesshagen, för det var gångstig där fram till Lötens gård, och då hade Slesshagsgubben ropat att ”Om du har lust så kan du komma opp o smaka min gröt” Men då svara gubben ”Jag är sju ekskogar gammal har jag aldrig hört att man kan spara nånting i morron”. /??/
Det var med en viss respekt som dom boende på södra Mörkö passera den här Slottshagen
eller Slesshagen som det kallas. Den användes av Hörningsholms gods som slåtteräng och
senare är den odlad mark. I kurvan efter Slesshagsbergen där vägen svänger där ligger det ett litet ställe som heter Grindstugan, det var ett litet torpställe och här var vägen gick i en krok, väldigt krokig brant backe. Den som bodde på Grindstugan han kunde hålla sig med ett par tre kor och gris och höns, och så fick dom gå i skogen o plocka bär o försöka sälja till sin försörjning.
Löten – Lötens skola – Åtorp – Norräng
Sen några hundratal meter längre fram kommer man till Lötens gård, och den tillhörde
under många år som utgård till Hörningsholm och drevs utav någon person som skötte den
som rättare eller som inspektor. Utanför Löten finns det en mycket vacker ängsmark som
kallas Kålsö. Där finns det en enastående rik flora av alla slag. Här har vi också forskat fram att det har funnits ett torpställe, men riktigt var det var beläget det kan jag inte peka ut. Lötens gård består utav cirka 70 hektar åkermark och ganska mycket betesmark och nu ingår det i det här naturreservatet, så den som arrenderar det han har åtagit sig att hålla ett visst antal betsdjur.
Strax efter Lötens gård kommer vi fram till Lötens skola, och den var upptagningsområde
för alla barn på södra och östra Mörkö. Så många av dessa barn hade ganska lång skolväg att gå. Även barnen ifrån Nygård och Nöckna gick i denna skolan. Det har varit en minnesdag över skolorna i området och här ingick Lötens skola som ett studieobjekt. Vid Lötens skola har funnits en mycket mycket gammal ek som för fyra fem år sedan i en svår storm blåste omkull. Där fanns det en järnring inslagen, och nu kan inte jag historien om den, men den lär
ha varit inslagen för att någon kunglig person lär ha bundit sin häst där.
Nedanför Lötens skola så finns där en rak vägsträcka över en ängsmark och den kallas för
……de här ängsmarkerna kallas ofta för ”löta” och den här vägen kalla dom för Storlöta(n).
Tidigare hade vägen slingrat i bergskanten där det var lite högre terräng och då låg det ett
torpställe här på vänster sida som hette Åtorp. Sen fortsatte vägen in till en fastighet där
skogvaktaren på 1920-talet hade sin bostad och sen kunde man komma därifrån ner till en
gård som hette Norräng, tidigare kallades den för Norrändan, för den låg i den norra änden
utav en bördig dalgång.
Lugnet – Stenhälla – Brink – Bråten
Nu kommer vi fram över Storlötan, och där finns det några småställen som för närvarande
tjänstgör som sommarhus. Det första heter Lugnet, och under min barndom så fanns det
arrendator där. Så kommer man till Stenhälla där det också fanns en familj som levde på det lilla jordbruket. På vintrarna då fick dom försörja sig med hjälp utav fiske.
Så kommer vi fram till ett litet ställe som heter Brink, och där gick den gamla vägen precis
upp emellan stugan och visthusboden. På senare år när det blev bättre förhållanden så byggdes en väg runt ett berg men det blev en mycket skarpkurva som fortfarande är kvar. Nu kommer vi strax fram till en avtagsväg till vänster och fortsätter man in den så finns det ett ställe som heter Bråten.
Bobacken
Vid änden utav den här lilla raksträckan ligger en tidigare gård som heter Bobacken och
där på 30-talet hade skärgårdsbönderna som bodde runtom här en gemensam mjölkpall. Hit körde dom sin mjölk på morron för vägarna var så dåliga så att mjölkbilen kunde inte gå längre utan den måste vända här. Så här blev det en knutpunkt och dom som var pratsugna och ville berätta om sina ställen och om vad dom gjorde och om vad dom upplevt dom kom dit i ganska god tid och dom som var lite sjalu eller okontant kanske med chauffören han kunde stå o vänta o komma precis på den tid som mjölkchaufförn kom med bilen. Sedan så fanns det en telefonstation här som sköttes utav arrendatorn. Så det här var en knutpunkt för södra Mörkö.
Eriksö
Nu åker vi rakt fram här och så kommer vi ner till Klubben o kör man till höger här då
kommer man ut på Eriksö. Det tillhör inte själva Mörkö men det tillhör Tullgarn och där hade Tullgarn på sommartid sina ridhästar i bete. Det fanns mycke fina betesängar där som inte var uppodlade utan dom hade det till betesmarker. O strax på andra sida bron över till Eriksö ligger det en stuga som användes för den person som var så kallad ängsvakt. Sen till höger finns en gård som kallas Eriksö, vilket hela ön kallades, och lite längre bort på andra sidan mot Bottenviken ligger ett ställe som heter Gullberga.
Sen finns Harburen på södra delen och dom här gårdarna lydde under Domänverket eller
Tullgarn. Där var det inte knussel med husen o byggnationerna utan var det så att dom
begärde att få förbättringar så fick dom. Så på Gullberga till exempel där var ladugården dålig och låg långt ifrån dom andra husen där byggdes det på 30-40-talet till …….i modernitet…. med så kallad körhiss. Sen längre ut på Eriksön ligger det… Harburen så att säga, där var det en familj som heter Söderberg som arrenderade det och dom hade lite längre till sina marker. Sen längre ut på själva … söder om Harburen ligger det ett litet ställe som heter Kättsö. Där bodde det en familj, han…………
Kättsö
Nu skall vi höra här om jag kan beskriva Blondell i Kättsö. Han var smålänning och en
mycket märklig man. Han mura en liten lagård för en ko och ett grishus för grisen och sen så sa att han åt sin hustru o sin familj att nu skall jag fara till Södertälje o söka arbete. Han gav sig iväg, han tog väl sin båt och rodde över sundet till Mörkö,….o där bor han…. vidare till Södertälje. Så blev han borta i fyra år innan han kom tillbaka. Det vart en lång arbetsresa. ….. fick han arbete i Södertälje, det förtäljer inte historien. Men han kom tillbaka, men senare gjorde han en sån där tur igen fast inte fullt så lång tid. Så småningom så avled han på stället och på hans gravsten på Mörkö kyrkogård så står det ”lägenhetsägaren” Karl Blondell.
Svalhagen – Ekö – Sandholmen – Hornö
Nu är vi vid vägen ut mot Ekö, och där passerar vi en torpgrund med ett par gamla
fruktträd på ena sidan vägen o en källargrund på den andra. Det var torpet Svalhagen och det finns en stuga kvar nu som ligger söder om, nedanför en höjd, och det kallas för Svalhagen, men det är egentligen Svalhaga kammare.
Här uppifrån en kurva kan man göra en fotvandring ut till Mörkö grottor som är ganska
unika i sitt slag. Ofta så är det folkvandring dit både höst o vår. Vill man ha lite upplysningar om de så bör man kontakta fiskaren, bonden Olle Öhman på Ekö, för att han har ordnat till så att vägen ifrån Bobacken och ut till Ekö är inte i allmänt underhåll utan för att han skall ha lite bestämmanderätt där själv så har dom sagt ifrån sig alla statliga bidrag.
Härute på Ekö driver dottern med make ett litet jordbruk med några stycken kor och pappa Olle han fiskar. Han är en mycket duktig man som är insatt i väldigt mycke men han är inte riktigt överens om det här fria fisket så ibland fritidsfolk så är han inte riktigt omtyckt. Däremot som person så är det ingen fara med Olle Öman, man får lov att lära sig hans sätt att ta emot och ge tillbaka. Jag har haft mycket goda kontakter med Olle Öman då jag i några år bruka jorden vid arrendestället Klubben.
Nu åker vi fram till den iordninggjorda parkeringen för alla som har sommarstugor här
utanför, kanske ett tiotal, och dom får ställa sina bilar där och sen får dom fotvandra ut. Det finns två små fastigheter längre ut på Hornö, den ena heter Sandholmen, hur länge den har funnits känner jag inte till, men Hornö är ett gammalt torpställe. När jag var 14–15 år var det auktion på nötkreatur och redskap på Hornö och då fick jag följa med mor o far dit. Det var en mycket fin upplevelse för en ungdom.
Bastun vid Bobacken – Vårdkasberget
Nu vänder vi åter mot Bobacken där vi tar vägen till höger och då kommer vi strax fram till ett litet rött hus vid vägkanten vid en källa som kallas för Stimla. Det byggdes på 30-talet som en bastu och det stöddes utav dom torparna där runtomkring och ungdomarna hjälpte till. Här samlades man och badade bastu om kvällarna och hade lite nojs och lite trevligt för sig. Det fanns ganska många ungdomar på södra Mörkö då.
Alldeles ovanför Bobackens bastu där finns det ett högt berg som kallas för Vårdkasberget.
Där hade Hembygdsföreningen ordnat en vårdkase en kväll för några år sedan….. när det var ordnat en kväll att alla som hade minnen efter vårdkasar skulle tända vårdkasar och uppleva stämningen som vårdkassystemet hade. Det samla rätt mycke folk, det var lite otillgänglig mark och blåste en del så vi var lite oroliga, men min hustru då, Karin, som alltid var lite framfusig vid vissa tillfällen, hon tog en granrisruska o satte eld på kasen. Allting gick bra, trots lite små incidenter, det var en mycket trevlig afton.
Ängsstugan – Horns äng – Anklora – Källstugan – Borg
Det var Vårdkasberget. Sen fortsätter vi ett hundratal meter, då kommer vi fram till
Ängsstugan, en liten gård som ligger vid en dalgång som kallades för Horns äng. Det kommer utav att det var en äng på Mörkös södra horn. Längst ut på Horns äng ligger en gård som heter Anklora, och Anklora har den betydelsen att där skulle man göra an sina fartyg. Den här ängen bestod av mycket bördig mark och det var flera utav småbrukarna uppe på mitten- Mörkö som hade sina tegar att odla på Horns äng. Längst upp i norra änden på Horns äng ligger Norrängs gård och det har tidigare kallats Norrändan, helt naturligt. Däremellan finns det ett ställe som heter Bråten på vänster sida och ett som ligger opp emot berget som heter Källstugan. Källstugan måste komma ifrån att det fanns en bra vattenkälla där.
Sen på andra sidan av den här ängen träffar vi på Borg, ett litet torpställe där man kunde
hålla fyra-fem kor och ett par hästar. Tidigare var det oxar. Mitt för Borg finns det en
fornborg, mycket svår att bestiga från nästa alla sidor, man får klättra på stenarna för att
komma upp där. Där har man en enastående fin utsikt över Mörkö skärgård. Det kallas för
Tabors berg.
Tokvik– Alkärret – Spångkärret –bryggor
Vi fortsätter lite fram här så kommer vi till en vägkurva som numera är uträtad och den går ner till ett ställe som heter Tokvik, nu nerlagt och använt som sommarbostad. Och Tokvik det var ett litet jordbruk o fiskeställe. Nu är vi strax framme vid……. ja, just nu hakar det opp sig med namnet …Alkärret….en liten, liten stuga om ett stort kök o en kammare. Här nere gick vintervägen ifrån skogsområdet som ligger norr för, ett kärrområde som hette, i dagligt tal hette Spångkärret. Det sträckte sig cirka fem-sex kilometer norrut och här drevs det ut timmer och massaved som fraktades med häst och kälkar ner till Tokviks brygga, eller ibland kallades den för Lövhagsbryggan. Det lastades senare på våren ut. Det fanns flera bryggor runt Mörkö
och på den östra sidan där trafikera ångfartyget Ejdern, som fortfarande är i drift men numera går mera inomskärs. Här nere är det mycket fina lövskogsbackar och marken däremellan är bördig.
Lövhagen – Tokvik
Nästa husgrupp som vi kommer till heter Lövhagen, och det lär vara det arrendeställe som
har innehafts utav samma släkt under längst tid som arrendatorer och hyresgäster under
Hörningsholm.
Jag måste gå tillbaks lite i min beskrivning när det gäller vägen ner till Tokvik innan vi
kom fram till Alkärret. Det var också en gård på en 25 tunnland, där dom höll sig med en sju åtta kor och det påstås att ……nu kom dom med en kopp näringsdryck…….det blir lite
avbrott ibland….. men på Tokvik där, enligt sägnen och uppgifter, så skulle det vara det enda stället som inte ryssarna brände när dom härja på Mörkö i början på 1700-talet. Det enda som blev kvar sägs det, det var en liten sjöbod och utav den sjöbon var det bara dörren som va kvar, men den finns fortfarande kvar hos Sven Erik Pålsson på Lövhagen. Men det är ingen som riktigt säkert vet om själva huset rasa omkull utav ålder och han bärga dörren, men det är ju intressant att den är bevarad under tak. Sven Erik är väldigt stolt över att ha den under uppsikt, han visar gärna dom som kommer o frågar. Här vid Lövhagen finns det två inhuggningar i berget med bokstäver, och det är minnen efter två systrar som har drunknat.
Det var ju inga vackra minnen, men det är ju sånt som händer.
Rosholmen – Baggtorp – Baggstugorna
Ja, vi får fortsätta fram förbi den här orkideplatsen och då till höger går det ner en väg till
en gård som heter Rosholmen /Alfons uttalar med långt första o/ och som nu är
sommarbostad. Efter Rosholmen har vi en kurva på vägen och på yttersidan emot
Himmelfjärden börjar en sommarstugubebyggelse. Det som ligger längst ut kallas sedan
tidigare för Tutudden och det tyder på att just när fartygen var här så skulle dom ge signal när dom gick in i sundet mellan Oaxen och Mörkö.
Efter Rosholmens gård kommer vi framtill Baggtorp på vänster sida som var i bruk ända
till 1950-talets mitt. Det var min svåger och svägerska som hade det. Som tillskott till
försörjningen så arbeta han på Oaxens kalkbruk, delvis, och på vintrarna gjorde han mycket körningar dit när det var isbelagt. Han gick allmänt under namnet Ellert i Baggtorp och hans hustru hon hette Stella och kallas för Stella i Baggtorp, en mycket aktiv kvinna bland kvinnorörelsen. Hon arbeta för centerpartiet, det har ju inget i det här sammanhanget att göra men hon var duktig och hon måla porslin och var en mycket konstnärlig kvinna och dom förmågorna ärvde min hustru Karin.
Efter Baggtorp kommer vi fram på Baggtorpa äng och så kommer vi upp till en grupp
småstugor som heter Baggstugorna och där finns det, där är det tre stugor som tillhör godset, den fjärde den var uthyrd på 49 år, den så kallade ensittarlagen, och den som hade tecknat kontraktet skulle efter 49 år ha förköpskontrakt till fastigheten. Men den som hade det dom hade inte vetskap och kunde förverkliga, men sen var det en postkörare på Mörkö som var nämndeman och som var lite bevandrad i lagar o förordningar, och han hjälpte dom fram till att dom fick köpa sin fastighet. Och den som finns kvar i familjen heter Bertil Albinsson och pappan arbeta på Oaxens kalkbruk som sprängarbas.
Gustavsberg – Rännilsstugan – Lavreten – Myrstugan
Efter Baggstugorna går det en liten stickväg upp mot skogskanten. Här hade förr….låg ett
litet ställe som heter Gustavsberg och jag fick en fråga en gång om jag visste var
Rännilsstugan låg och det måste va en liten stuga som ligger lite närmare ett vattendrag som kommer in ifrån skogsområdet som innanför heter Römossen. Och där, alldeles när det mynnar ut i den öppna åkermarken, där finns det en källa med mycket fint vatten och därutav har jag dragit den slutsatsen att det måste vara benämningen Rännilsstugan.
Här hämtar /finns/ en liten gård som ligger snett upp till vänster, som fortfarande är i bruk av en ensamstående kvinna i 75 års ålder och som har ett par tre kor och som göder upp kalvar. Tidigare lämna hon mjölk till Mjölkcentralen, men hon har inga kylanordningar så det vart stoppat för att det vart för stora krav på mjölken. Men hon fortsätter med släktingars och grannars hjälp att odla sina tegar, odlar mest hö och driver med sina djur, hon kan inte tänka sig ett annat liv. Däremot har hon inte elektrisk ljus men hon är mycket gästvänlig, mycket glad.
Nu kommer vi till en stig som går mot ett område som heter Tjäderleken. Går man till
höger här så träffar man på ett par grundrester efter en torpstuga som heter Myrstugan. Där berättas det att den som bodde där hette Alfred och han var lite begiven på sprit och när han blev för upprymd då uppfatta han enbuskarna utanför stugan som fiender då gick han ut o puckla på dom.
Eriksberg – Långhagen – Söräng
Sen lite norrut så fanns det en liten koja kan man säga som heter Eriksberg, och där bodde
ett par ifrån Småland. Varför vet jag inte men han kallades för Pastor Per och hon kallades för Mor Karlsson. Och den här Pastor Pär han gick väl bort, o sen bodde gumman ensam där. Hon klädde sig i hucklen o långa kjolar o va lite skrällig på rösten. Många utav dom arbetare som hade sin gångstig förbi där, dom var lite smårädda för henne. Sen tyckte fattigvårdsmyndigheterna att hon bodde under för dåliga förhållandena och så skulle dom försöka få in henne på ålderdomshemmet. Men det neka hon för o dom var dit två gånger med kraftiga nämndemän o skulle hämta henne, men nej, hon följde inte med. Sen till slut sa hon att skall ni få nån ändring så är den ende jag litar på det är John i Botten. Han var arrendator på Botten som var Mörkö Prästgård. O den gången han var med så gav hon efter. Men nu är platsen väldigt svår att upptäcka.
Sen om vi vänder lite höger så träffar vi på ett torp som heter Långhagen, där mina
föräldrar bodde när dom var nygifta. Och då, min mor hon var utbildad sömmerska och sydde till dom så kallade bättre fruarna på Mörkö. Far han var ung pojke, dom gifte sig tidigt, o han arbetade på Oaxens kalkbruk. Han var son ifrån Uggeltorps gård och pappan var lantbrukare och han hade lantbruket som sin hov /?/. 1911 så tog han arrendet på Ekeby gård som ligger intill Mörkö Prästgård.
Efter Långhagen kommer ett bostadsområde som byggdes på 1940-talet som bostäder till
arbetarna på Oaxens kalkbruk, så det blev ett litet samhälle, det är väl en 8-10 villor. Så
byggdes det ett pensionärshem där och ett litet hyreshus för dom arbetare som inte hade
möjlighet att skaffa sig egna villor. Det kallas för sörängsområdet.
Getbetget – Oaxen
Nu e vi fortfarande kvar ute på landsvägen, och där till höger har vi en gammal äldre kaj
där båtarna från Oaxen lade till. Hit till Getbergets brygga där gick ifrån trettiotalet ungefär… där var vändpunkt för busslinje mellan Hölö station och Mörkö, o så gick det dagligen. Och så gick det en busslinje lördag och onsdag mellan Mörkö och Trosa. Trosa var ju den huvudorten där dom som var intresserade kunde inhandla sin veckotilldelning på starkare drycker.
Ute på Oaxen, det är ju en kalkö, där har bedrivits kalkbruk i mer än…… 100 år och det
har haft olika ägare. Den som starta kalkbruket eller kalkindustrin det var en man på Fituna gård på sorundasidan som hette… ja, han var utav Bonde-ätten. Men egentligen var det hans hustru som var den drivande kraften, hon hette Florence Bonde. Det sägs vara en av Sveriges första kvinnliga företagare. Hon starta verksamheten på ön Karta som ligger ett antal…..ja, jag kan inte måtten på sjön, men ett stycke ut i mörköarkipelagen. Där ute fanns det både bostäder, kalkbrott, kalkugnar o så hade dom nödvändiga uthus, som då kunde hålla en ko och en gris tillsammans till hushållen. Sen härjades Karta utav en brand och det var ju förödande. Dom till och med hade en liten skola på ön Karta. Det är ett intressant studieobjekt.
Hornö – Alkärret – Lavreten – Uggeltorp – Lisstorp
Nu har jag inte berättat om Hornö. Jag sluta på Sandholmen men snett över en ås där låg
det ett ställe som heter Hornö. En utav dom sista arrendatorerna här han hette Ejde och han dotter var…dom hade en häst och dom hade långa vägar o hon lärde sig rida sin häst, och det var ju mycke, mycke unikt att en kvinna red häst vid sekelskiftet. Hon var vida omtalad. Hon var en robust människa men hon hade mycket nytta utav sin häst. Hon kunde rida upp till Klubben och lämna rapporter och lämna besked om olika saker.
Ja, det här var lite historia runt det område vi har passerat. Jag glömde tala om ett
kärrområde som mynnar ut vid Alkärret som kallas för Spångkärret. På vintrarna när det var skogsavverkning då gjordes det i ordning timmerväg precis förbi stugan vid Alkärret. Så där kunde körkarlarna stanna och få komma in och rasta och få äta sin matsäck.
Det här hoppar lite hit o dit, men vi är i alla fall nu framme vid Baggstugorna och
Gustavsberg. Härefter träffar vi på den lilla gården Lavreten och före Lavreten ligger
Uggeltorp, där mina farföräldrar innehade det som arrendatorer. Sen övertog äldste sonen det, i två led, arrendet där. Och när min kusin, som det var, sluta, han köpte en gård i Västerljung, sen kom det efter honom två olika arrendatorer. Sen gjorde rationaliseringen det att gården så småningom lades ner som eget jordbruk. Det togs en del mark till att bygga sörängsområdet och sen övriga delen överfördes till Skesa gård.
Nu så, efter avtagsvägen till Björnhagens brygga och busshållplats, där passerar vi på
vänster sida en liten ås där vägen följer opp på åsen, och det hette…ja, nu tappa jag namnet, kommer senare. /Lisstorp/
Där har vi letat efter torpgrunder efter en gård som låg där, men….grundrester finns kvar.
En utav våra medlemmar i hembygdsföreningen har varit där och tror att han har hittat en jordkula. Men enligt min uppfattning är det en gammal källargrund. Här snett norrut är det en skogbevuxen bergrygg cirka femhundra meter lång och där har hittats ett antal skålgropar.
Och enligt den som har funnit dom så skulle det ha varit en miss /?/ utav den prästman som fick i uppdrag att skriva Mörkö historia om dess växter och fåglar. Han hette Carl Ulric Ekström och gjorde en mycket intressant mörköbeskrivning som för närvarande är ganska svår att få tag i.
Östra och Västra Nybygget – Mossen – Tjäderleksstugan – Dalbrink
Här vid Lisstorp som den platsen hette, här går det en väg in till vänster, och då kommer
man först in till Östra o Västra Nybygget, det var två små torpställen, som hade möjlighet att
hålla ko o gris. Lite längre in fanns det en stuga som hette Tjäderleksstugan, med säkerhet
uppkallad efter ett kärrområde som kalls för Tjäderleken, för att tjädern lekte där på våren. Nu är den skogövervuxen, och det är väldigt hög tillväxt, så kallad bonitet, på den skog som växer där.
Lite längre förbi Mossens gård som ligger i en brant backe, kommer man till ett litet
vägskäl, varifrån det går en skogsväg genom skogen och utmynnar i torpet Dalbrink, som var skogvaktarbostad. Och här finns det platser som har…..olika namn. En plats kallas för
Mossans Intag, och en plats för Råbergsklövet, det var en möjlighet för skogsprodukter att
drivas ut tvärs över åsen och därmed kunna ge lite kortare köravstånd.
Råbergens – Målarstugan – Smedstorp
Efter…här ligger några torp, det var Råbergens, har två namn det heter Båtsmansmossen,
och var ett så kallat båtsmanstorp. Dom byter ju namn efter innehavaren, och den siste var väl Råberg. Strax intill Råbergens ligger också en torpstuga, som kallas för Målarstugan eller Mosstugan. Nu har den gått ner i standard så mycket att den är utdömd till rivning. Hit kom det en familj utifrån trosaskärgården flyttande på 1920-talet, dom hade fyra-fem barn och det var dålig bostad och dåliga uthus. Pappan han härstamma från Mörkö och han skulle bygga opp det där och då fick han hämta gammalt rivningsvirke ifrån ladugårdar som hade byggts om på Mörkö. Kvalitén blev inte så där överväldigande bra.
Sen om man fortsätter vägen som sträcker sig mot norr så kommer man till en plats som
kallas för Sättersta Brink, och brink betyder motbacke. Där ovanför har det legat tre små
stugor. Ett hette Södra Smedstorp, nu finns det bara grundrester kvar. Det som heter enbart Smedstorp där är stugan kvar o den är renoverad på senare år och uthyrd till släktingar till den sista hyresgästen. Framför den är Norra Smedstorp eller, som i dagligt tal säjs, Smens. Den som hade det som permanentbostad han hade till del smidesrörelse för att hjälpa jordbrukarna i området att laga vagnshjul och vässa harvpinnar och göra byggnadssmide. Härifrån har man en enastående fin utsikt över Mörkö prästgård och bygden runt Idala Handel och ända bort till Mörkö kyrka.
Här nedanför ligger Ekeby, där jag är född. En mycket vacker utsikt, en utav dom finaste man kan ha på Mörkö.
Skesa – Tuna – Skåra
Nu måste vi vända åter till Lisstorp o fara vidare, o då träffar vi på Skesa gård, som
tidigare bestått utav två gårdar, Skesa Nergård och Skesa Uppgård. Den skänktes utav greve Nils Bonde, Skesa Uppgård, att vara bostad åt skolmästaren och samtidigt ge försörjning åt honom och hans familj, men den var inte bärkraftig nog så det blev en ändring utav den donationen. Skesa gård har utvecklats till…..den var en utav mörkölandets större jordbruk, för det hade lagts till marker undan för undan, men nu är den också nerlagd som eget lantbruk.
Den som bor här, och kom dit som arrendator, han bedriver äggproduktion. Skesa gård finns mycket historia att berätta om, men det tar lite för lång tid.
Snett över från Skesa ser vi Tuna gård, som är den gården som numera innehar största
delen utav alla öppna jordbruksmarker. Här nedanför mellan Tuna och Skåra är ett bördigt
ängsområde som innehar namnet Taterna /?/, varför vet jag inte, men där växte det mycke goda skördar. Vägarna här har ju ändrats genom tiderna och nu har vi en raksträcka framför oss på cirka sex-sjuhundra meter. Där ovanför oss i kanten, där ligger Sörskåra, som var en utav dom första ställen som hyrdes ut som sommarbostad. Det var en släkting till mina föräldrar som etablera sig som sommargäster där, och byggde tre stycken småstugor till sina döttrar.
Lilltorp – Skogstorp – Långdal
Ovanför Skesa träffar vi på en dalgång med tre torpställen i. Det första heter Lilltorp, det
andra heter Skogstorp, det tredje heter Långdal. Hit fanns ingen väg ända fram på mitten på 30-talet utan den gick genom kärrmarker och håligheter genom en hage som dom kalla för Käringhagen. Det var mycke svårt på vårarna o ta sig dit med häst o vagn. Min pappa bruka tegarna där, och det tog en dag, o då fick vi åka dit o köra så jag har varit med o kört i dessa hålor. Så småningom togs liten del av den odlade marken och gjordes…så nu är det bilväg opp till Långdalen.
Det gick också mycke stigar genom skogen som folk vandrade på. Mellan Långdalen och
Mossen finns en unik bergskärning som e cirka femtio meter lång som man kan gå rak
igenom ungefär…..
Skåra – Tramsta
Hoppas vi har kommi in på det nya bandet så skall jag försöka berätta vidare om den lilla
byn som heter Skåra. Den består utav två gårdar, Överskåra och Nederskåra. Dom som
arrenderar där kunde hålla några stycken kor och ett par hästar. Dom hade ganska långt till sina betesmarker på sommaren, som låg ända nere mot Björnhagen och mittför Oaxen.
Här hade människorna en gångstig för att vägen går runt en ganska hög bergklippa och för
att gina däröver var det en brant ås att klättra över och den kallades rätt allmänt för
Stå/a?/nkarbacken. Det tyder på att när man hade tagit sig upp där så var man lite anfådd. Då kom man fram vid ett bostadshus som tillhörde Håga gård, det hette Tramsta och har en unik historia bakom sig.
Egelsvik
Men vid vägskälet som vi passerar ska vi göra en liten sväng ner till Egelsviks by. Det är
den enda platsen på Mörkö där man på 30-talet och tidigare kunde grundköpa en tomt. Det berodde på att när greve Nils Bonde, som var landshövding i Sörmlands län, förvärvade Mörkö då var det många utav dom här gårdarna, som Skesa, Tuna och några stycken till, som var under eget ägande, men den här greve Nils Bonde han ville lägga sig under all mark så han skulle få härska över alltsamman. Han och hans hustru var mycket angelägna om att göra goda saker för innevånarna på Mörkö. Dom inrättade allmän skolundervisning mm. Men det är en historia om att när han skulle underhandla med ägarna till Egelsvik, då mötte han motstånd. När han hade framfört sina planer, sina önskningar, då fick han till svar att ”jag måste säga att Mörkö är så pass stort så det bör rymma mer än en bonde”. Sedan var förhandlingarna slut och Egelsvik med sin bybildning och ett antal bostäder på fri grund är fortfarande intakt. Här har funnits en liten affär som så småningom byggdes ut till en lite större affärsrörelse för specerier och korta varor, som det hette, och i Egelsvik har vi en av våra entusiaster i hembygdsforskningen, som nu bor i en fastighet där, han har införskaffat sig en del saker att berätta.
Här låg Mörkö metodistkapell som tillkom vid sekelskiftet när den frireligiösa
verksamheten började. Då var det mycket trubbel mellan den svenska statskyrkan och dom fria trossamfunden. Dom motverkade varann på alla sätt. Däremot var det ett antal som anslöt sig till metodistförsamlingen som utgick från Södertälje. Däribland var mina föräldrar. Min far var strängt religiös och jag e uppfostrad i den andan, men jag och mina syskon hade aldrig några kontroverser med svenska kyrkan för vi bodde ju grannar med kyrkoherden, senare prosten, Gunnar Paban.
Egelsviks gård har en unik historia, den har väl gått i flera äganden, bl a var det en som
bedrev handel vid Idala på Mörkö som hette Grönlund, jag tror det var rätt namn.
Nä, det var nog tidigare som det startades upp, det finns ett berg där som tillhör Egelsviks
gård som innehöll kalk och här, i norra delen, satte man igång brytning utav kalk och byggde en kalkugn och brände kalk efter den tiden, men utbytet blev inte vad man hade tänkt sig, så efter ett antal år så måste det läggas ner på grund av dålig lönsamhet. Däremot berget finns ju fortfarande kvar och är värt att bese med de gamla bergsbrotten.
Här däromkring vid den platsen finns det ett antal småhus, det var väl två ifrån
begynnelsen, ett heter Egelslund och ett heter Egelsholm. Egelsholm var ägt utav
KartaOaxens bolag men har senare sålts på fri grund. Där bor nu en småföretagare som dels är glasmästare och sommartiden har han en liten båt som han kör turister och fiskare med och gör turer runt Mörkö som är väldigt intressanta, så berättar han om skärgården och öarna Mörkö runt. Och på återresan så stannar dom vid hans fastighet Egelsholm och där har hans hustru lunchen färdig, en mycket trevlig sommartur.
Här i Egelsvik finns även två små jordbruksfastigheter som är i privat ägo. En utav dom
heter Backen och en heter Norrbacken, men jorden där är nu arrenderad utav en lantbrukare på Mörkö. Och tidigare var det två små ställen nere i själva byn där kapellet låg och det var Gustav Anderssongården, det var en släkting till min farfar, och så var det Egelsviks gård och där byggdes en bostad i sten och det kallades för vita bygget.
Det köpte en farbror till mig och hade ett antal år och det uppfördes under den tid det
bedrevs kalkbruk och då gjordes det ett antal mindre rum så att arbetarna kunde få hyra sin bostad där, och en tid så bedrev handelsmannen på Idala svinuppfödning där. I mitten på 1936 så sålde min farbror Egelsviks gård till körsnär Rune Jonsson i Södertälje, och han skulle driva jordbruket där och nu är det en son till honom som delvis bedriver jordbruket med fårskötsel. Han har inte fått den rätta stilen på sitt jordbruk han är lite mera experimentman, men en mycket snäll och beskedlig man.
Här fanns också ett litet bygdeslakteri. Det var en ogift man som köpte opp kreatur på
gårdarna och stycka storboskap och så köpte han opp andra produkter utav bönderna till
exempel ägg och fjäderfä och blommor och for till Stockholm och sålde på torgen där. Han
hade en smålandskvinna som bodde i en stuga som ofta körde hans foror landvägen från
Mörkö till Stockholm. Hon hette Kristin och bodde vid ett ställe som hette Lillbacken.
Gärdegrind – Håga
Nu återgår vi till det så kallade Gärdegrind där vi vek av ner med bussen. Här ligger det
två villor, en byggdes på 30-talet och där etablerade sig en lastbilsåkare. Nu vet jag inte vad nye ägaren har för verksamhet. Bakom den villan finns en stuga som heter Hagaberg, och bakgrunden till Hagaberg känner jag inte så noga till. Däremot i min ungdom så fanns det en skjutbana där som ungdomarna fick träna sig i att skjuta. Och det var många som deltog i Mörkö skytteförening.
Nu kommer vi fram till Håga gård och där har jag redan prata om ett hus som heter
Tramsta. Håga gård var på 30-talet liksom en central punkt för dit kom den här ambulerande biograferna och slog upp sitt tält och visa filmer. Och det samla mycket människor. Och bygdens ungdomar underhandla med arrendatorn där så att dom fick tillstånd att bygga, göra i ordning som en festplats alldeles intill, för tidigare hade legat en dansbana ovanför på en höjd ovanför Gärdegrind. Till nöje och rekreation, och lite bråk, hände det alltid på såna platser.
Förbi Håga där kan man leta sig fram mot skogskanten efter en gammal väg, och man
följer den kanten så kommer man till en kärrmark och där är det fordom, det var väl
genomfarten, och där på andra sidan fanns en, har väl funnits en, runsten och den hade rests till minne av den som byggde bron. Inskriften på den lyder så här: ”Toril och Froste läto resa stenen över sin fader god som byggde bron”. Det var ingen modern bro utan mera som en vägbank
Fridal – Pluskas håla – Solberga
Här uppe till höger finns ett antal, en grupp, villor, dom tillkom genom att det var någon
som hyrde fastigheten på 49 år efter den så kallade ensittarlagen. Och sedan såldes det ifrån och byggdes ett antal fritidshus varav några nu är permanentboende.
Om man fortsätter förbi Fridal längre upp i skogen kommer man till en plats som har en
särskild historia som gamla skogvaktarn berätta för mig en gång. Han frågade om jag nån
gång hade varit vid Pluskas håla. Det var en mycket dålig bostad med jordvägg bak och
jordvägg på halva sidorna. Där har vi läst i husförhörslängderna att där bodde en ensam
kvinna som senare blev gift och dom fick tillsammans en son som hade ett….han fick så
småningom vid tidig ålder börja som drängpojke vid Tuna gård och sen har vi följt honom ett antal år framöver. Däremot kvinnan, hon blev änka, hon bodde kvar vid sin koja i skogen, hon….det var väl inte så renligt, hon fick tillnamnet Pluska, och där har vi haft studiebesök, den var mycket svår att upptäcka, den platsen, och vi hade planer på att försöka röja lite där men det har inte kommit till verket ännu.
Ovanför Fridal som det där området heter finns en äldre stuga som troligen har varit
som…. inte soldattorp utan…. det heter, ja, det kommer, det heter Solberga, och när jag var
barn bodde en pensionerad färjvakt från Skanssundet där, och på äldre dagar för att ha lite
verksamhet så byggde han halmkronor utav halmrör och av rött bomullsgarn. Väldigt vackra saker ………../avbrott några sek/………..om man har ögon för det.
Barkarboda – Skymtet – Ytterberga – minskat antal jordbruksenheter
På andra sidan här ligger det några ställen, ett heter Lilla Barkarboda och ett heter Skymtet.
Skymtet var en liten gård i början på seklet men är nu lagt till gården Ytterberga som också är nedlagt som eget jordbruk, och alla dessa stugor är nu fritidshus. Men Ytterberga var den större gården som var i bruk frampå 1950-talet. Men när dåvarande arrendator slutade så la dom marken till….delade dom upp den på dom befintliga gårdarna intill.
Nu e den största delen av den öppna åkermarken…brukas av arrendator på Tuna gård och
så finns det en arrendator på Nora gård och så finns det en arrendator på Lötens gård och en fiskare på Ekö. Så att på 1920-talet när den gamla skogvaktaren Gustav Andersson tillträdde tjänsten som skogvaktare på södra Mörkö så fanns det över 80 fastigheter som betala arrende till godset och idag är det bara 6 eller 7 stycken kvar, men markerna är till största delen under plogen.
Kyrkan – Lundby – Kyrkskolan
Här vid den här omtalade bron och runstenen, den stod strax intill nuvarande
Kyrkvaktarbol som är uppfört på senare år för att det gamla Kyrkvaktarbol det låg i slänten närmare kyrkan och det fanns levande fram till slutet på 1930-talet.
Vid Mörkö kyrka ska vi göra rast och där finns det en kyrkvakt som ska redogöra för
kyrkans historia. Strax bakom söder för kyrkan ligger en gård vid namn Lundby som också tillhörde Hörningsholm, och där gick vägen tvärs över åkrarna till Idala men den vägen är också bortrationaliserad nu så nu blev det litet längre att ta sig ifrån kyrkan till Mörkö prästgård.
Här intill kyrkan låg också Kyrkskolan som var i verksamhet frampå 19…i slutet på 1960-
talet och då byggdes det en ny finare skola som var i verksamhet ett antal år men sen minska barnantalet och så blev det krav på att bygga en större modernare skola i Hölö och barnena bussas emellan hemmet och Hölöskolan. På Mörkö fanns på början just den här skolan vid Skesa som senare byttes ut och greven på Hörningsholm lät byta mark till intill kyrkan på en gård som heter Eneboda och det blev Eneboda skola och den låg alldeles intill kyrkan. Den är numera frånsåld och fungerar som bostad.
Här har jag gått mina sex år i skolan och två år i fortsättningsskola. Det gick man sex
veckor på vintern och då fick man lära sig lite allmän kunskap om att skriva fraktsedlar o
dylikt och utöka sina kunskaper i matematik och en del svenska. Det var en s k B2-skola med småskola och dom två första klasserna och trean fyran femman och sexan dom hade en lärare och när jag gick i fyran då var vi vissa terminer var vi över sextio elever på samma lärare sommåste bedriva parallellundervisning för att hinna med. Sen så småningom las dom här bygdeskolorna, en som fanns på Löten och en som fanns på Hörningsholm ned och Enebodaskolan blev en central skola för alla elever och då blev det uppdelat i tre klassrum, ettan o tvåan, trean o fyran, femman o sexan.
Eneboda – Barkarboda – Hagstugan
Förbi Eneboda som var en liten gård och där fanns en arrendator där kommer man opp till
ett ställe som heter Barkarboda och den som var sista brukaren där han bedrev sitt jordbruk med oxar. Alldeles intill Barkarboda finns en annan stuga, en så kallad undantagsstuga, som heter Hagstugan. Det finns lite historia om Barkarboda och spökerier där men dom ska jag inte gå in på. Jag har mycket mer att prata om.
Hammarby – Axviken – Lilla Skymtet
Nu har vi passerat, efter rasten vid Mörkö kyrka, så åker vi vidare norrut och kommer då
förbi en gård på höger sida, den heter Hammarby, och så ser vi Ytterberga på en höjd på höger sida och där går ju en dalgång norrut som långt tillbaka var överfluten av vatten och var liksom segelled. Mörkö bestod ju utav flera öbildningar när vattnet var mycket högre här bakom Ytterberga finns också ett båtsmansställe som hette ….ja, nu kommer jag inte ihåg det, men längst bort där träffar vi på en gård som mina svärföräldrar bruka fram till 1940-talet som hette Axviken. Här vid Axviken finns det en gammal fornborg som kallas för Tuppberget för där var det rest en tupp som minnesmärke. Här enligt sägnen hade ryssarna sin centrala plats, det var god utsikt över Himmerfjärden och här etablerade dom sig som… så dom hade uppsikt över Himmerfjärdssundet under sina härjningar. Så säger historien.
Det fanns också en stuga här som kallades Lilla Skymtet och där bodde ett äldre par som
hade svårt med sin försörjning. Mannen gick i skogen och satte opp brännved i metertravar,
han hade inte så stora arbetsförmågor men han gjorde stora enmetar så det räckte till en och en halvmeter. När bostaden blev för dålig så tog dom saken i egna händer och flytta sina få tillhörigheter några hundratal meter in i den andra stugan som stod tom.
Ålderdomshemmet – Fattighuset
Nu är vi framme vid Mörkö före detta ålderdomshem som haft en utveckling..…det
tillkom…när jag var barn så låg här en fattigstuga som tidigare hade varit placerad vid
Lundby strax intill kyrkan. Fattigstugan bestod av ett långt hus med två rum i, ett för män och ett för kvinnor och så hade dom gemensam kök eller spis så dom fick laga maten kvinnorna för sig och männen för sig.
Sen det nya ålderdomshemmet tillkom så hyrdes den ut till en barnfamilj och dom hade
många barn och hade det besvärligt men mannen var duktig och arbeta på kalkbruket och dom drog sig fram med… ändå… att det blev duktiga arbetare. Dom flytta senare ner till
Björksunds gård i Tystberga och blev mycket omtyckta lantarbetare. Här ligger nu Mörkö
första….först tillkom ålderdomshemmet och sen byggdes på 40-talet ett pensionärshem med några lägenheter i som äldre människor hade möjlighet att hyra och få en viss kommunal service.
Hammarstugan – Grönbrink – Radhusen
Strax ovanför Hammarby ligger en liten stuga som heter Hammarstugan och …./störning/
…också liksom ett undantagshus som hyrdes ut till olika intressenter. Strax intill där ligger ett hus som heter Grönbrink och tidigare har vi forskat fram att tidigare hette det Burstugan. Här bodde under min ungdom ortens barnmorska, eller ackuschörska som det kallades, med sin make. Maken han var lite snickarkunnig och gjorde bykkärl, baljor o bykkar o hinkar i trä och hans hustru hon var duktig inom sjukvården så att när det var sjukdomsfall ute i församlingen så kallade dom på fru Svensson och hon löste många problem med magsjuka o dylikt.
Snett ovanför, bakom, Grönbrink eller tidigare som det hette Burstugan låg en stuga som
hette Sandstugan. Det var bara ett bostadsställe. Dit kan man leta sig fram och hitta
husgrunderna. Lite längre fram, här vid det första pensionärshemmet, så uppfördes det på 70- talet ett antal radhuslägenheter som tjänstgör som bostäder för äldre människor som har svårt att klara annat än lite mer centralt och få en del service från kommunen. Mycket fina bostäder.
Gumsekulla – Bygdegården – Kumla – Axvik
Nu kommer vi upp till…möter vägen som kommer från mörköbron mot skansfärjan och
där finns det ett litet torpställe som heter… ja nu står det stilla i mitt huvud…./Nilsborg/. Här går vägen upp över en höjd, och det kallas för Brinkerna och där finns det lite roliga historier om Brinkerna att det skulle spöka där på nätterna, det gick ofta en höna där och drog ett hölass tvärs över vägen. Jag har aldrig sett det och jag vet ingen som har sett det, men historien säger det. Torpet intill heter Gumsekulla och där bodde….en av dom sista som bedrev torpet han körde post mellan Järna och Mörkö på den norra linjen och hämta posten till Hörningsholm med omgivning. Han hette Kjell i Gumsekulla. Han höll sig med ganska fina hästar som sprang lätt.
Nu ska vi köra fram lite opp över Brinkerna och där träffar vi på Mörkö Bygdegård på
vänster sida. Där anlades på 60-talet en idrottsplats med frivilliga krafter. Nuvarande greve Bondes far överste Carl Bonde upplät ett stycke mark till det och här gjordes mycket ideella insatser utav dom idrottsintresserade, man dikade och gjorde en mycket fin fotbollsplan. I anslutning därtill fanns Norra Skolan och den var i verksamhet fram till Eneboda Gamla Skola kom till. /?/ När min mor gick i skolan var det bara fyra års undervisning och de bedrevs i Norra skolan.
Nu är vi förbi Norra Skolan och där ser vi till höger en liten gård som heter Kumla.
Omkring den gården finns det gamla rester efter försvarsanläggningar från krigsåren 1914.
Förbi Kumla så slingrar sig vägen över den plats som kallas för Mossgärdet och genom
skogen ner till gården Axvik. Vi lämnar just det här nu. På höger sida där vägen går upp till
Kumla och till Axvik där finns det en historia om att där låg bygdens stegelbacke så kallad
avrättningsbacke. Den har jag ingen historia om.
Berga – Solbacken – Stenbacken – Långens
Nu kommer vi fram på en raksträcka på 500 meter och så träffar vi på gården Berga med
sina hus på vänster sida som byggdes i början på det gångna århundradet. Det gamla Berga by låg på höger sida och bestod av tre olika gårdar. Numera bor på Berga gårds bostad den siste arrendatorn, han hyr det. I gamla Berga by där finns det två hus kvar som hyrs ut som sommarbostäder. Där har vi varit och studerat gamla husgrunder och källargropar.
Här på en bergklippa fanns en dålig stuga, i den bodde en speciell kvinna som knappast var
kyrkoskriven, och hon kallas i dagligt tal Antilittan eller Antille /?/, varför vet jag inte. När
hon vart omhändertagen av fattigvården så hade hon håret…det var nog inte kammat på
många år. Hon var inte farlig och satte inte skräck i människorna men det var en sån där typ som man tog lite avstånd ifrån.
Nu åker vi vägen fram och håller oss till dom hus som ligger på höger sida och då kommer
vi först fram till och ser Solbacken och Stenbacken och sen ser vi den långa stora Sanda- och Hörningsholmsslätten och ner mot sjön här finns det ganska många sommarstugor. Ovanför Stenbacken finns det en grund efter ett båtsmanstorp, det heter Långens torp o den siste båtsmannen hette Lång, därav torpets namn. Det är numera bara grunden kvar.
Sanda gärde – Idesta – Salsudd
Sen om man fortsätter Sanda- o Hörningsholma gärde som är en raksträcka på nästan två
kilometer så har man på höger sida en bokskog som en utav dom senare grevarna planterade till sin hustru, då hon tyckte att det var så dålig skogstillväxt och så dålig skog på Mörkö. Där ovanför finns det ett fiskarställe som heter Idesta. Det var en familj som fick anställning under Hörningsholm och dom fick tillstånd att på egen kostnad bygga opp detta ställe, och det gjorde dom. Dom var ganska många barn och det huset finns ännu kvar och det hyrs ut som sommarställe.
Här ute på en udde som heter Salsudd finns en rullstensås som mörköborna hade möjlighet
att kostnadsfritt få hämta grus till sina vägar. Det var ganska långt att frakta grus med häst och kälkar på vintern och köra ner, det blev en och en halv mil. Till och med Vägförvaltningen köpte grus där och det var jordbrukarna på Mörkö som på vintern mot ersättning körde grus och lade upp grushögar vid dom allmänna vägarna som senare på hösten kördes ut och användes till att förbättra vägförhållandena med.
Jägarbostaden – Idalafilialen
Nu lite längre fram efter bokskogen ligger det en ganska fin villa som byggdes till bostad
åt jägare och skogvaktare för den norra bevakningen, som omfatta dels norra Mörkö dels den del som tillhörde Hörningsholm som ligger på andra sidan Skanssundet. Det var ett ganska stort skogsområde med mycket fin skog. Här har vi också gjort studiebesök ett par tre gånger. Här där vägen går ner till Skanssundets färja fanns var 1920-talet en liten enkel bod, byggd i tunn panel, och det var som affärsfilial till Idala handel. Den hölls öppet två dagar i veckan och en utav expediterna fick ha lite varor med sig på en cykel och så fick dom kringboende….
Skanssundet – Näsbacken
Sen kommer vi fram till Skanssundets färja, som nu har utvecklats till en matservering och
en så kallad sjökrog. Här hade fordom, på trettiotalet, Signalregementet i Stockholm baracker och sommartid hade de utbildning för signalister i mörköområdet. Då var det mycket unga pojkar som höll till här och det kanske drog dit en del av bygdens unga flickor också.
Sen har vi Skanssundets färja som har genomgått olika förändringar under tidernas
utveckling.
Nu har vi passerat kanten utav själva Hörningsholm. Att beskriva Hörningsholm i detalj är
inte så lätt, men här finns en gammal arbetarbostad eller så kallad statarbostad som innehöll fyra eller sex lägenheter med gemensam bagarstuga i mitten. Den låg längst norrut på den udden och det berodde ju helt enkelt på att alla ekonomihusen till Hörningsholm var förlagda alldeles intill liksom bakom nuvarande gårdshusen och då blev det ju lite närmare för arbetarna till sina arbetsplatser med djur och hästskötsel.
Detta hus kallas för Näsbacken, här ordnades på 30-talet sommarfester på en mycket fin
slätt och Röda Korset inledde någon gång i början på 30-talet med en stor sammandragning.
Men, så småningom, som det har hänt på många ställen, så urartade nöjeslivet så det blev för bråkigt, så då drogs den möjligheten in.
Hörningsholm – Dåderön
Själva Hörningsholm vill jag överlåta till den nuvarande greven och hans hustru Caroline
att berätta om. Men upprinnelsen till namnet Hörningsholm lär vara att i parken, djurparken som det kallas, har funnits en trehörnig stensättning, en trehörning, och därifrån namnet Hörningsholm. Här fanns förr en vattenförbindelse mellan dåderölandet och själva mörkölandet som hette Borgsundet, som nu har vuxet igen genom landhöjning.
På andra sidan Borgsundet där ligger för närvarande Engsholms slott som byggdes utav
”Banankungen” som dom sa, en mycket fin jordbruksgård, och så fanns det två undergårdar, en som hette Dåderö och en som hette Dåderö gård. Här på den delen av den så kallade Dåderön har Hörningsholm också en hel del fin jordbruksmark.
Kolvs bro – Björkarö – Sanda
Med tillstånd kan man färdas från den så kallade…. det är en bro som är byggd där som
kallas för Kolvs bro, området utanför kallas för Kolv. Fortsätter man den vägen så kommer
man till en annan stor fin herrgård som heter Björkarö som långt tillbaks bestod utav minst
fem små gårdar, och nu är det stora huset ombyggt och renoverat och uthyrt som bostad
antingen till sommargäster eller permanentboende Här har också byggts en ny villa till en
släkting till grevskapet. Tre utav dom gamla gårdarna ligger som en länga men man kan leta grundrester efter två ställen till med lite känsla för natur och platser.
Om man fortsätter förbi Björkarö så kommer man upp till den så kallade stora vägen över
Mörkö och då har vi till vänster Sanda gård som var näst största jordbruket under Hörningsholm
Det byggde på 70-talet om, här bodde tidigare inspektorn som skötte godset men sen var
det en son till greve Carl Bonde och hans hustru som var Wallenbergare som skulle ha det här till sommarbostad och det lades ner mycke, mycke arbete på att göra om det så att det blev efter hennes smak. Hon hade väl sitt fasta boende i Paris. Jag var där på platsen och gjorde en del markarbeten och jag vet att det var en man från Stockholm som skötte den där renoveringen.
Dom gjorde väldigt fina takmålningar invändigt, och sen kom vederbörandes fru dit och
besiktigade det och godkände inte det hela, utan dom fick riva ner det och göra om.
På Sanda gård där bedrevs kreatursskötsel när det var arrendator där och konventionellt
jordbruk. Nu har Hörningsholm hela den norra delen utav Mörkö under eget bruk. Jag kan
inte säga precis hur mycket hektar det omfattar, men det måste röra sig om 250 hektar cirka.
Sanda Grindstuga – Solbacken – Stenbacken
Nu efter en liten runda runt Hörningsholm och Björkarö så passerar vi Sanda grindstuga
och där har vi rakt fram ett gammalt ställe som heter Solbacken, och ovanför det ligger det en stuga som heter Stenbacken, som det även tillhörde uthus till. Där hyrde mina svärföräldrar några år i början på 40-talet när jag blev bekant med min hädangångna fru.
Jag kan berätta en liten unik historia. Svärfar fick reda på genom en bekant, efterträdare på Axvik, att han hade en bror som bortanför Gnesta hade en fastighet som han var intresserad av att sälja. Då tog svärfar bussen på morgon och åkte till Gnesta och sen fortsatte han till Laxne och bestämde sig rakt på sak att han skulle köpa stället, och det gjorde han, och sen på kvällen när han kom hem så sa han till sin hustru att nu har jag köpt Kärrstugan, så nu skall vi flytta dit då och då. Det gick snabbt, och jag tror dom gjorde ett ganska gott köp och dom trivdes mycket bra på den nya platsen.
Tormsta – Lustigtorp – Korslöt
Efter Berga gård om man tittar åt höger så ligger en före detta gård som heter Tormsta, där en släkting till mig var arrendator. Det var min mormors bror, han hade två söner som arbeta hemma och dom blev vuxna karlar och dom hade varsin kvinna som dom höll ihop med men dom fick aldrig gifta sig. Det var så på den tiden.
Sen om vi fortsätter, förbi vägen ner till Tramsta, så har vi ett antal småstugor på höger
sida. Ett heter Lustigtorp och det var också ett båtsmanstorp och sen finns det ett torp som heter Långens /Rätt namn: Långstorp/ och så finns det ett som heter Korslöt. På Lustigtorp, den som innehade det var ortens fjärdingsman, en mycket snäll och vänlig personlighet. Han bedrev skomakeri och tog gesäller där. Han var religiös och tjänstgjorde som metodistförsamlingens lokalpredikant.
Tengby
Innan metodistföreningen hade kapellet då hade dom möten i stugorna vid Tengby gård,
som vi träffar på strax när vi har passerat Sandstugan. Där /Tengby/ var min farbror arrendator då och han var också ansluten metodist och där hade dom liksom sin centrala lokal tills dom fick missionshuset färdigt. Hans son övertog arrendet där, men det gick inte så bra så i mitten eller slutet på 30-talet fick pappa överta driften där och reda opp affärerna. Men han var den mannen som klarade det.
Sen kom det en ny arrendator till Tengby, och han hade oturen att han flytta dit den 14
mars och sen på efterföljande påsk…..den här mannen han kom ifrån Sparreholm och han
hade oturen, det är inte säkert utrett, men på natten mellan påskafton och påskdan då brann ladugården ner till grunden och hela besättningen brann inne. Det var ett hårt slag, det var en mycket fin kreatursbesättning. Som ersättning för detta så fick han överta Håga gård på arrende. Men det blev lite för mycket påfrestningar så att han orka inte med riktigt utan han kom in i en dålig vana och avled senare.
Den här mannen som var fjärdingsman han bedrev lite olika rörelser, en tid så födde han
upp kycklingar och levererade med ångbåten som gick den inre farleden. Då fanns det en
brygga där som man nådde genom terrängen, liksom en körväg ifrån Tengby gård till den
där…. och så var det väl gångstigar där…. och den vart kallad för kycklingbryggan eftersom
han levererade sina kycklingar därifrån.
Skälby – Aspbacken – Nora – Idala
Efter Tengby gård så har det legat ett par gårdar som hette Skälby, dom finns det bara
diffusa grundrester av, där har Hembygdsföreningen skyltat med en torpskylt. Enligt prosten Ekströms beskrivning så ska här finnas en inskrift i en bergssida, men den är synnerligen svår att upptäcka, det är många som har varit o leta efter den men inte funnit den. När vi kommer lite längre fram så ligger det två stycken villor först, och sen högt uppe på den kullen finns det ytterliggare en villa och en villa i nedre ändan. Den här backen köptes också av familjen Öbergs söner enligt ensittarlagen, så här har funnits möjligheter att avstycka fria fastigheter.Mittemot Aspbacken, som det heter, ligger Nora gård och den har drivits med konventionell drift fram till sista åren då lönsamheten och bestämmelser angående djurhållning blev för svåra så arrendatorn valde att sälja mjölkkorna och bara hålla betesdjur eller göddjur. Sen har vi bara delen över Idala och Idala handel som har varit, och där var det poststation, det var ju den centrala punkten på Mörkö.
Avslutning på turen – naturreservat – fornborgar
Sen är faktiskt färden genom Mörkö återsluten och om vi har någon tid över så skall vi
stanna vid Kasholmen och berätta lite om Kasholmen och Vargvaktarstugan, men den finns
andra beskrivningar och forskningar om.
Från Kasholmen och norrut går Sörmlandsleden ut och då passerar man flera stycken större eller mindre fornlämningar. …..genom fornborgar. Innanför Gumsekulla kan man utefter Sörmlandsleden se en fornborg, och alldeles intill Tengby gård finns det en fornborg, högt belägen. Det är mycket för turister att leta efter och intresserade hembygdsforskare.
Mörkö är en mycket vacker plats, och unik flora, mycket fina växter. Nu är det naturreservat bildat runt Löten och Kålsö och det här i Egelsvik, så kallade Kalkberget, håller också på att bearbetas, och skall bli som naturreservat. Där det är ganska mycket kalkberg i berggrunden, där är det ju en väldigt unik flora, med speciella växter som trivs mycket bra.
Jag tror med den här beskrivningen jag har berättat det mesta om dom olika stugorna och
platserna och torpen och gårdarna och vad dom heter. Det var väl i huvudsak det som var min tanke och att sen kunna delge lite smärre historia vid olika platser, det tyckte jag hörde till.
/Mycket känslosamt:/ Jag hoppas deltagarna i den här färden har fått ut någonting att
fundera över och att minnas. Jag tycker att det är mycket angeläget att gamla historier får leva vidare. Det känns…jag har min hembygd på Mörkö. Just nu är jag lite känslig på grund av att min hustru gick bort i midsomras.
Mörköarkipelagen
Jag glömde i början beskriva vad mörköarkipelagen bestod utav. Den bestod utav ett antal
öar. Det var Myrkva, Hornö, Nyckenö, Kålsö, Simonsö. Det var dom stora öbildningarna. Och så var det…ja Björkarö tyder också på att det så småningom med landhöjningen blev en öbildning. Det är ju så vårt landskap har vuxit fram genom årtusenden.
Jag hoppas deltagarna har haft lite intresse och fått många synpunkter att forska vidare i.
Det känns väldigt bra att få dela med sig av sina kunskaper om hembygden. Jag tackar för mig för i dag, hoppas ni haft en trevlig dag o vi ser fram mot ett återseende som jag hade tänkt mig men på grund av sjukdom inte kunde göra annat än på detta sätt. Tack för allt detta.
/Paus/
– ”kryp ner, i Jesu namn” – särkost
/Med stark röst:/ Här kommer en del kompletterande uppgifter till ….som jag skulle ha
berättat vid den här färdens början, vad det gäller den här stugan som jag nämnt om, Vargvaktarstugan
kallad, som låg på Kasholmen. Det fanns ju enligt våra forskningar tre stycken
vaktstugor längs med Pålsundet, och den som låg längst norr den kallade dom för Vargvaktarstugan.
Det har vari heta diskussioner om vilken uppgift som vaktpersonalen hade att ta
hänsyn till. Men min övertygelse är att dom skulle hålla koll på inträngande vargar som kom ifrån dom större skogarna oppe i Hölö. Vi har läst om vargskall ibland, på vårarna, o då skulle dom driva bort vargen som inte var snäll emot boskapen. Bemanningen på dom här vargvaktarstugorna den bestod i regel utav äldre personer som inte kunde göra nånting.
Bland annat så finns det en historia kring den så kallade Vargvaktarstugan att hans hustru
hade varit över på hölösidan en gång på hösten o sen när hon kom tillbaka då skulle hon gå
över isen, för det var ganska nylagd is på fjärden där. Då brast isen o hon sjönk ner genom
isen o kunde inte ta sig opp, o ropa hjälplöst på sin gubbe att han skulle komma o hjälpa
henne. Men han ansåg att han inte kunde ge sig ut, o därför ropa han tebaks: Knäpp dina
händer o lämna dig i Jesu namn o kryp ner. Det var väl ingen tröst, men hur det sen förhöll sig det vet jag inte.
Däremot så finns det också nån historia om att det var någon ifrån Tullgarnsområdet som
skulle komma o ge dom liksom några……jag kommer inte ihåg riktigt, men det gällde att han hade haft nånting med sig som kallas för särkost. Det är en ost som är gjord i linnedukar o det
kallas för särk. Det var nån högre militär. han kunde inte tänka sig att smaka särkosten för
särk det var ju benämningen på linnetyget till kvinnor.
Befästningar – Pålsundet – torgresor – tegelbruket
Sen på hölösidan har det funnits ett befästningsverk långt tillbaka som
Hembygdsföreningen har gjort skisser utav. Det gjordes på Ivar Högströms tid för 20, nästan 25 år sedan o sen fanns det ett liknande just uppe på Kasholmens klippa. Det skulle vara till försvar mot inträngande fartyg.
Det finns mycket att berätta om Pålsundet och ångbåtstrafiken som gick igenom där, ifrån
Trosa och Hållsviken. Det var ju flera båtar som trafikerade den inre farleden upp emot
Södertälje. Och passagerarna det var ju i regel gummor ifrån dom mindre ställena som hade plockat bär o svamp o som hade nåra höns, dom åkte gärna med ångbåten till Södertälje och torgförde sina produkter. Sen var det ju på höstarna under 20- o 30-talet en ganska kraftig ångbåtsbrygga vid Pålsundet alldeles intill färjeläget. Färjeläget vid Pålsundet det var ju den södra kontakten mellan Mörkö och ……….
På hölösidan låg det ett tegelbruk som var i drift i olika omgångar. Det finns i
Hembygdsföreningens boklåda en skrift om tegelbruksverksamheten på Tullgarn, den finns att inhandla för en billig penning. Det här var under den tiden som huvuddelen utav
Stockholms större fastigheter byggdes upp, så Stockholm var ju en ort där det gick åt mycket murtegel. Det finns ju mycket historia kring det, kring tegelslagarna som hade ansvar för tegelbruket. Dom skulle tillverka visst tusental tegel, det ingick i deras åtagande.
Pålsundet – spannmål – mjölk
För att återgå till 20- och 30-talet så var ju Pålsundet en plats där bönderna på Mörkö
levererade sin spannmål när dom hade bärgat in den o tröskat. Då körde man med häst o vagn med spannmålssäckar o bar in på färjan, ångbåten, eller i en efterföljande pråm.
Till o med mjölken skickades båtledes från Mörkö till Stockholm. Då hade jordbrukarna
indelat sina transporter i så kallade mjölkkörarlag, så dom turades om att köra varannan eller var tredje dag åt varandra. Det där pågick ända fram till början på 1930-talet, 1931, då kom lastbilarna in i bilden och åkte runt o hämta upp mjölken vid dom olika tillfartsvägarna till varje gård. Då hade dom flesta en stycke byväg ut till denna stora vägen, o då fick man ju lov att ha mjölken klar på morron, så att man hade den färdig, stå på utlastningsbryggan, vid ett visst klockslag. Det var rätt så pressande att kunna hinna med det, särskilt på sommarn när korna gick i bet. Man skulle först driva hem kossorna, eller driva tillsammans dom i en så kallad mjölkfålla, o där var det ofta handmjölkning. Sen skulle mjölken silas upp och sen bäras eller köras på en dragkärra ut o ställas opp på mjölkbryggan. Det var ju inte alltid som man kunde hinna precis till den tiden, o då var inte chaufförerna glada om dom fick vänta två minuter på bonden o hans mjölkkrukor.
Det här var ju lite mellanspel. Men det kanske går att plocka in det på rätt ställe.
För att återgå till 20- och 30-talet så var ju Pålsundet en central plats för bönderna att
leverera sina produkter per ångbåt eller på efterföljande pråm. Då körde man dit med sin
spannmålsskörd, och körde och bar säckarna dit och tömde i ett gemensamt lastrum.
Likaså mjölken gick ju ända fram till 30-talet per ångbåten. /För att dom / inte skulle
behöva åka varje dag så var dom en tre-fyra stycken som hämta mjölken åt varann. Vi ett
tillfälle så var dom lite sena tills ångbåten skulle avgå. Besättningskarlarna på båten var
ganska tränade, o dom tyckte att bönderna dom bar två man i varje kruka, o det tog för lång tid, så dom lyfte ner o tog en femtiliterskruka i vardera handen o gick ombord, o sen hade dom lite spe för att bönderna inte rådde nånting. Då var det en som var där nere, en kraftig man, hans adrenalin gick väl…. /teknikfel…../ …..dom o gick ombord, o då vart besättningen häpen förstås.
Julminnen
Nu ska vi höra om det blev nånting här. Det var för några år sen vi hade sista
julsammanträdet i Hembygdsföreningens styrelse, o då brukar vi alltid ha lite festligare än
vanligt. Då hade jag hitta på att var o en som var närvarande skulle berätta sitt bästa julminne, o det blev en ganska trevlig afton o det kom fram många julminnen. Nu när jag har legat o tänkt här så har jag kommit på en del saker som jag inte då tänkte på. Bland annat har jag ett brev ifrån min svägerska Kristina som bor i Stockholm o har jobbat inom Televerket i många
många år. Hon skicka det här till mig o sin syster, ett ganska trevligt julminne. Det lyder så här:
Min barndoms jular var annorlunda. Det är det bästa rätta ordet som jag kan finna för att
förklara varför jag har svårt för att känna någon julstämning i dagens julrush. Mina föräldrar drev ett litet lantbruk. Karin var två år äldre än jag, o jag var yngst av 8 syskon. De /var vi/ som under 30-talet bodde hemma, de äldre hade redan sökt lyckan på var och en sitt håll.
Julaftonen innebar egentligen aldrig någon överraskning, den räknades som vardag fram till fyratiden på julafton. Då fick vi klä granen o mamma o vi flickor fick sätta på oss var sitt rent, ibland nytt, förkläde. Förväntningarna var inte så stora. Vi hade ju själva varit med vid julslakten o gjort korv, sylta o leverpastej, och äpplen hade tagits fram från vinterförvaringen på vinden. Julklapparna som låg gömda inne i kammaren var alltid mjuka, och vi hade ju alltid sett vilken färg det var på sockor o vantar som mamma stickade under vinterkvällarna. När husdjuren blivit omskötta på kvällen o risgröten var uppäten knackade det på dörren, o vem stod där om inte självaste tomten. Jag var nog lite rädd, men nog var det rysligt spännande när han frågade om man varit snäll under året som gått. Jag minns att jag varje år tyckte synd om mamma, som missa tomten som kommit just när hon gått ut till dass.
Den julaftonen som jag särskilt minns var julen 1933 då jag skulle fylla sex år i maj o börja
i skolan till hösten. På förmiddagen hade pappa satt upp havrekärvar i vinbärsbuskarna
utanför köksfönstret. När jag satt på knä i kökssoffan o titta på fåglarna som samlades i
kärven, då kom han in o frågade om Karin o jag skulle följa med till skogen för att hugga
julgran. Pjäxor o varma kläder kom fort på, och sen var vi klara för att gå. Det var några
minusgrader o spårsnö. Vi var glada o pratade om att vi skulle gå förbi stora berget där tomten bodde. Vid Tomteberget stod vi andäktiga och tittade på den stora sprickan som kunde vara själva ingången till Tomteberget.
När vi fortsatte märkte inte vi att pappa gick runt i en stor cirkel så att vi efter en stund
kom tillbaka till våra egna spår. Vi hade inte heller haft några misstankar när han tidigare
stannat till vid en vacker gran o sagt att vi skulle gå före. Vi trodde naturligtvis att han skulle stanna för naturbehov, men egentligen hade han hängt upp sockerkonfekt i granen. När vi fick se våra egna spår så kunde vi ju bara tro på pappa när han sa att det var spår efter Tomten och Smånissarna. O titta minsann hade inte Tomten hängt upp sockerkonfekt i den gran som vi nu skulle ta hem till julgran. Glada drog vi hemåt med vår julgran o sockerkonfekten som vi fått av Tomten, o berättade allt för mamma. Efter jul, då granen var utkastad, var min enda tröst att Tomten i alla fall fanns kvar till nästa jul. O nu visste jag ju var han bodde.
Då tog Karin mig upp till vinden och visade mig tomtemasken som låg i en låda. Hon sa,
att eftersom jag skulle börja skolan till hösten så måste jag ju få veta att det var mamma som var utklädd till tomten. Jag vägrade tro henne, och jag tror helt visst att den riktiga tomten fortfarande finns någonstans – kanske kommer han till mig i år.
God jul önskar Kristina o Per till hela familjen Davidsson.
/Slut på Kristinas brev/
Ja det var väl en trevlig julhistoria. Det är så lätt att sånt här kommer bort i alla papper man har liggande.
Mörkövisa (med förhinder) – Ekeby
Nu blandar jag in här lite andra minnen. Den förra delen av inspelningen skulle jag gärna
velat ha avslutat med en mörkövisa, som min andra svägerska skrev för cirka femton år sedan, och det skrev hon just om Mörkö, och den går o sjunga till sångmelodin My Bonnie. Det är litet tjatigt i refrängen, men det får man finna sig i. Den lyder så här:
Där vilar ..…Mörkö…. /tekniskt fel, ca 10 ”tomma” minuter med inspelning igång./
/Samtal med okänd medpatient, omedveten inspelning:/
Sitter du o läser in du?
– Ja
Du är en förutseende människa
– Ja, javisst
Du var bonde förut?
– Jag, ja
Hade du många djur?
– Ja, i början hade jag 15 kor och 5-6 ungdjur och 5-6 hästar. Sen gick det över till
traktordrift o då öka koantalet. Jag fick lite mera mark till, o då var det 25 kor o mot slutet var det bara en häst kvar, o traktor o skördetröska, det vart mera mekaniserat. Så har utvecklingen gått. Nu är gården nerlagd som eget jordbruk o den är införlivad med granngården, så den brukas utav dom. Så går det. På 1920-talet när jag föddes då fanns det ungefär 80 enheter som betala någon form av arrende för sina ställen på Mörkö. Nu finns det inte….
Där ligger Oaxen
– Har du varit där?
På Oaxen, ja. Herregud… Kalkbruket är nedlagt där
– Ja, det finns mycket historia på Oaxen…….
Då ska vi göra lite kompletterande uppgifter till den där mörköturen.
Mörköbron 1912
Jag kom att tänka på att 1912, när Hölö station kom till verket, järnvägen drogs genom
Hölö, då slopades färjan vid Pålsundet och bron till Kasholmen byggdes. Då anlas ny väg
ifrån berget och rätt upp emot Pålsundsvägen. När den börja tas i trafik så skapades en del
problem, man upptäckte att man hade gjort alldeles för dålig undergrund till vägen för att det blev ju allt tyngre transporter undan för undan. Så själva vägbanken den sjönk ner i dyn, för det är mycke lös botten där. Då vart, enligt John i Botten, som har berätta det här för mig, alla bönderna oppe i Nöckna by och intilliggande gårdar däromkring beordrade att tillsammans hjälpas åt o köra ner granris och halm och lägga under. Så fick dom frakta på massor ovanpå det, så att dom fick vägen mera stabil. Sen har ju den stabiliserats genom alla dessa 90 år, snart. Det var en liten komplettering.
Vretstugan– Långvreten/Sundmans
Sen när vi åkte mot Pålsundet så nämnde jag Västra Berget. Där går det in en liten väg till
vänster. Den går upp till ett ställe som heter Vretstugan och alldeles bakom Vretstugan ligger Långvreten, ofta kallad för Sundmans. Det var ett båtsmanstorp och det var en båtsman där som hette Sundman En liten historia där. Frun där uppe hon skulle berätta att deras dotter hade flyttat till Stockholm, och då skulle hon berätta vad hon gjorde. Hon hade två jobb, sa hon, för hon gick till och ifrån. Det var en ganska lustig kommentar.
Längs Pålsundet
I början på seklet så var det inte så många av dom här fastigheterna som var uppförda, det
var väl dom tidigare omtalade vaktstugorna och så var det ju Pålsborg och SANAMKI som
byggdes av byggmästar Jonsson som var på Påläng. O sen ligger Sjödal, som en utav
bröderna Öberg byggde när dom, syskonen, köpte sina tomter efter ensittarlagen. Nu har där kommit upp ett hus till för att den tomten var så stor så att den rymde två fastigheter. Den sista är byggd för en sex-sju år sedan. Sen längre fram ligger en fin villa som heter Strömsborg, och efter Strömsborg ligger det en liten undantagsstuga till Pålsundet, där Sonja och Sture Hellstrand nu är hyresgäster. Det var ju färjvaktarbostället. Det här var lite komplettering.
Nöckna – Klystorp
Nu får vi flytta oss uppåt igen och däruppe i vägkorset där går ju vägen upp mot Nöckna
by, som det var på den tiden. Där har vi varit o leta fram grundrester efter två gårdar, det var väl fem gårdar i Nöckna. Över backarna där, när man kommer över åsen, så kommer man fram och skymtar Nygård. Fortsätter man förbi där så går det en hagväg upp till ett ställe som heter Klystorp. Det var också ett båtsmansställe, båtsman Klys residera där.
Turesbo – Fagerslund – Fagersvik
Fortsätter man vägen fram kommer man fram till Turesbo, eller Suss. Det var ett utav dom omtalade författartorpen, jag tror det var Josef Kjellgren /Rätt person: Ivar Lo-Johansson/ som residera där. Sen kommer man fram till en liten liten stuga som heter Fagerslund. Det var en torpare som hade haft Fagersvik som lät uppföra den till sitt ålderdomshem. Det unikaste med den stugan – den var inte utrustad med elektriskt ljus men han hade fått tag i en elektrisk glödlampa, förmodligen en som hade slutat fungera. Den satte han upp ovanför sin entre, som
ett tecken på att han levde lite mera i den moderna tiden.
Sen har vi Fagersvik. Det var ett någorlunda stort torpställe. Där residera Erik Asklund på
sin tid. Siste brukaren där han blev uppsagd på grund utav att han hade bjudit in en släkting o jagat sjöfågel en vår. Det kom fram till godset o då blev han uppsagd för avflyttning. Men det var det bästa som kunde ha hänt honom, för han flytta bort till Torsåkers socken och tog en gård som heter Hundby, o sen utveckla han sig o tog lite större gårdar undan för undan. Den sista gården som han, ja han är borta nu, barnen har, heter Hjälminge i Gåsinge socken.
Promenader med Karin – Helgö Udd
Bortom Pålsundet ligger en sommarstuga som heter Stugan. Där hade prosten Garde sitt
sommarresidens. Första sommaren som Karin o jag hade sällskap var hon hembiträde hos
prosten Garde, så jag gjorde många turer dit ner. Vi tog promenader i strandkanten och längs dom där vägarna. Det var en härlig tid att minnas.
Där innanför där ligger det några olika åkerskiften. Ett kallas för Pålsundstäppan, det
första, o sen kommer man till ett andra åkerskifte som kallas för Svartkärr. Sen finns det en tvärväg över mot Suss, och bortom den var det ett litet smalt skogsskifte tvärs över dalgången, som sen fortsatte med en odlad åker som kallades för Sandvikängen. Sen kommer vi ut på det så kallade Helgö Udd. Där uppfördes på 40-talet en sommarstuga längst ut utav några bröder ifrån Hölö. Det var väl inte något hyreskontrakt på marken, så den blev så småningom dömd att tas bort. Det var bara ängsmark och betesmark sommartid för ungdjur. Det här var lite kompletterande till mina tidigare uppgifter.
Aspbacken – Nora
Nu är vi uppe på landsvägen vid nöcknakorset och fortsätter fram emot Aspbacken, som
den äldsta brodern Öberg byggde, huset längst upp på höjden. Han hyrde hela markområdet på 49 år och då kunde han stycka utav och det byggdes en villa på södra delen och en på norra delen. Det var på trettiotalet. Byggkostnaden för dessa hus var inte så stora, de totala kontanta utgifterna sas det att det rörde sig om tretusen kronor. Sen var det eget arbete. Pengarna var någe värda på den tiden.
Sen svängde vägen ner igenom Nora gård, och där efter det stora ekonomihuset, lite längre
fram i kurvan, där låg en liten låg stuga som hade varit mejeri till gården, där dom tog hand
om mjölken o separera. Så var det arbetarbostaden med en lägenhet ovanpå och jag tror att det var två lägenheter….på den södra sidan, där senare Mörkö telefonstation inrymdes. Så var det någon form utav bagarstuga. Det var dom vanligaste statarbostäderna på 30-talet. På en nu bortschaktad kulle mellan Nora och Aspbacken fanns det en, har jag hört berättas, ett litet litet boställe, en stuga, där någon kunde hysa sig någotsånär.
Källan vid Torsbro – Idala – Smebacken
Avrinning av vatten ifrån det så kallade Tengby Kärr och markerna ovanför bortifrån
Ytterberga o ner den går ju mellan Nora Kvarn o Idala. Där var det en landsvägsbro, och
alldeles intill den fanns det en brunn, den höll alltid vatten. Så när det var vattenbrist på
somrar eller vintrar fick omkringliggande gårdar köra vatten ifrån den där brunnen vid
Torsbro.
Sen /kommer/ vi igenom Idala handelscentrum o mejeri. Där var det liv o rörelse. Då fanns inte vägen rakt fram, den så kallade Gyllengatan, utan det var bara en gärdsväg som var djupa hjulspår, o höst o vår var den knappast farbar med häst o vagn. Utan vägen gick opp igenom Smebacken, däroppe fanns en stor jordkällare för affärsrörelsen och lite längre fram i backen låg en smedja, ett enkel uppfört trähus utav enkel panel, den inrymde en murad härd o skorsten, o bälg förstås. Därinne tog smeden….sista smeden som var verksam han hette Otto Jansson. Han var son till gamla smen Bernhard Jansson. Bernhard Jansson han bedrev sista tio-femton åren ingenting smide, utan han ägna sig åt cyklar, sålde cyklar och tog emot cyklar för renovering. Han skruva isär dom och smörjde opp dom o så lacka han dom. Det var många
cyklar som blev som nya. Hurudant dom gick i marknaden det vet jag inte.
Lundby – Rövarbacken
Lite bortom smedjan finns en backe som man alltid har kallat för Dyvens backe, som
vägen gick över, det var en krokig knäppa /?/. Sen var det Lundby gärde o så kom man fram till Lundby gård. Bostadshuset till gården det låg på höger sida. Sen hade vi arbetarbostaden, det var ett stort fint hus som jag inte kan gå in på så i detalj. Jag minns bara att i Lundby, i stora bostadshuset, alltid på juldagsmorgon hade dom två levande ljus som stod o brann i alla fönster som vätte ut mot landsvägen. Det var en högtidlig o fin bild. Här vid Lundby någonstans intill har den första fattigstugan legat.
Den här vägen rakt fram över Idala och sen över fälten, den passerar ett ställe cirka
fyrahundra meter från Idala, som heter….den kallar vi för Kråkbacken, eller Rövarbacken,
den har tre olika benämningar. Kråkbacken, Rövarbacken eller Gråtbacken. Den sista
benämningen härleder sig ifrån en händelse någon gång i början på seklet, då prästerskapet som hade prästgården som sin bostad……..man hade flickor anställda, det var en fin sommarkväll dom var ute o gick, o så fick dom helt plötsligt för sig att dom skulle pröva ett gymnastiktrick, att om man var riktigt mjuk så kunde man lägga bena upp runt nacken. Dom klara tricket båda två, men dom tänkte inte på att dom skulle gå tillbaks
igen….
Svartkällan – ”insjön”
Sen nedanför på ängen mellan Gråtbacken eller Rövarbacken där finns det en djup källa
som det alltid rinner vatten ifrån, den kallas för Svartkällan. Varför den har det namnet vet jag inte, men det är mycket järnhaltigt vatten. Enligt en sägen ikring den så skulle den vara bottenlös. Man hade bestämt sig för att man skulle söka botten i den och band en stor sten i ena änden på ett par så kallade oxhydror. Oxydror är lika med styrredskap för oxarna. Då samla man ihop alla oxtömmar ifrån Nygård, prästgårn och Nöckna o bant ihop dom o så sänkte man stenen, men man kom aldrig till nån fast botten. En annan skröna, kan man säga, var att det var en ungtjur som hade gått ner sig i den här källan. Ägarna var väl oroliga hur det skulle gå, om dom skulle mista tjuren, men efter ett par dagar så gick den livs levande nere på saltängarna o betade, ner mot den så kallade Prästgårdsviken.
Här nedanför finns fortfarande en liten sankmark som har med tidens markhöjning blivit
mindre o mindre. Men i början på förra seklet, 1911, då var det så stor vattenspegel att det var flera stycken som hade sina båtar där och fiska id och sån där vitfisk. Den hade förbindelse med Saltsjön. Det sa vi när jag var barn att det var den enda insjön på Mörkö.
Kvarnkärret – Ulriksdal – Vilhelmsdal – Lötstugan
Nu fortsätter vi till Kohagsbacken, och strax ovanför här finns det ett vattenställe alldeles
utmed vägen. där vägfarande kunde stanna och deras dragdjur fick dricka närde hade passerat den branta backen. Då är vi oppe vid Kvarnkärret, det berätta jag om i inledningen. När man passerat Kvarnkärret kommer man fram o skymtar två små torpställen Det första heter Ulriksdal o var torp under prästgården, o så fanns det ett inne i skogen som hette Vilhelmsdal och sen alldeles snett innanför Vilhelmsdal på Hörningsholma mark låg Lötstugan. Där bodde ortens fjärdingsman när jag var barn, således 1920-talet. Då var han gammal, och tjänsten övergick på en yngre personlighet, som fick sin bostad vid Lustigtorp. Lustigtorp är ju också ett tydligt namn på att det har varit ett båtsmansställe. Båtsman Rolig bodde på Lustigtorp
Den här …… ….han var en mycket snäll och beskedlig man, det var ingen som var rädd för
ortens fjärdingsman, eller polisman som det egentligen var, som skulle hålla reda på vad som hände, att allting följde….regler….
Häst och vagn – skogsavverkningar
Nu har vi passerat dom här platserna. Det går nästan lika bra att ta sig runt Mörkö med häst o vagn, o då hinner man ju prata mera om dom olika platserna. Åker man en buss så hinner man inte så mycke.
Efter dom här kurvorna o backarna ner så träffar vi på Lötens Grindstuga som ligger i en
kurva alldeles invid vägen. Där går en vinterväg upp till höger upp till området där finns det ju en kraftig bergformation som …funnits ….…..det tyder på att det har varit något slag, för det var två celtiska vapen, dom är avbildade i Carl Ulric Ekströms mörköbeskrivning. Här igenom skogen norr för…nyligen….. var det ju vintervägar över skogarna från södra Mörkö och till virkesuppläggning vid Uggeltorp. Det var väldigt attraktivt. Här har ju skogen förändrats rätt mycke på alla dessa år, en del är bortavverkad o ny ungskog har vuxit fram. Man kan säga att naturen sköter om att läka dom största såren efter avverkningarna.
Hölö Mörkö Hembygdsförening 2001
