Anders Eriksson-Solbacken

Barndomsminnen

Nedtecknade av mig, Anders Tore Eriksson, född vid Solbacken på Mörkö den 23:e november i nådens år anno 1932.
Minnena dyker upp något ostrukturerat men till en början har jag försökt att dela in dem under rubriker som Skolgång, Boende, Arbete, Helgfirande med mera. På slutet har jag samlat diverse minnen, som inte kommer i någon som helst kronologisk ordning utan nedtecknats vartefter de dykt upp. Perioden det handlar om sträcker sig fram till ungefär 1950.
Nyköping i december 1999
Anders Eriksson

MINA FÖRSTA LEVNADSÅR
har jaginga särskilda minnen från. Det var väl helt enkelt så, att de åren förlöpte utan händelser, som etsade sig kvar i minnet. Dock minns jag – eller möjligen fått berättat – att det regnade våldsamt den novemberdag jag föddes.
Utöver detta, minns jag att jag inte kunde tala helt rent, utan sade L istället för R, sånär jag skulle tala om vad jag hette blev det ”Andels” istället för Anders och ”Mölkö’ istället för Mörkö. Dock hade jag lovat mina systrar, att närjag blev fem år då skulle jag säga R och det gjorde jag också.
Som jag nämnt i ingressen, föddes jag vid Solbacken, som vad som skulle bli den näst yngste i en nio-hövdad barnaskara. Solbacken var en liten arrendegård under Hörningsholms-godset. Arealen rördes sig om ca 30 tunnland (15 ha) – åtminstone efter det marken vid Stenbacken tillkommit. Vi bodde helt omodernt, utan vare sig elektricitet eller rinnande vatten och därför blev allting tungjobbat såväl i hemmet som i arbetet med djuren och på åkern
Trots detta, så harjag enbart ljusa minnen från min barndom och uppväxt och från denna tid vill jag nu här berätta minnen.

HEMMET SOLBACKEN
är inte alldeles lätt att beskriva. Helst skulle jag velat ha tillgång till en massa foton, men kameror var inte vanliga på den tiden Möjligen kanske jag kan åstadkomma en förtydligande skiss. En kartbild däremot, som åtminstone visar var Solbacken ligger torde jag kunna åstadkomma.

Syster Ulla däremot gick bort i unga år. Jag tror att hon var 18 år då hon drabbades av blindtarmsinflammation och blev inlagd på Trosa sjukstuga. En söndag i mars försämrades tillståndet men då var läkaren, doktor Hellgren, på harjakt hos disponent Melander på Oaxen och kunde inte nås för operation. Ulla dog av brusten blindtarm.

Olle bodde väl hemma hela tiden med undantag för värnpliktsåren. Således fanns det ganska många att härbärgera i stugan -jag skulle tro att det i alla fall alltid rörde sig om minst fyra ungar i varierande ålder plus mamma och pappa. Närjag i fortsättningen beskriver huset och utrymmena, så kan det verka otroligt hur vi fick plats men det gick bra och utan att några problem härvidlag tynger minnet – här kan man verkligen tala om hjärterum …. o s v.

Nu till beskrivning av huset. Först kom man upp på en enkel, öppen, vitmålad veranda med sittbänkar på sidorna. En enkel ytterdörr ledde in till vad som i dag torde kallas hall men som vi inte hade något namn på. Möjligen talade vi om farstun, men det är nog fel benämning egentligen, eftersom utrymmet var större än vad man förknippar med en farstu. Rakt fram ledde en dörr till köket som var det centrala rummet med funktion som såväl arbetsplats som samlingspunkt. Till höger gick en trappa upp till vinden. Till vänster i ”hallen” fanns en dörr som ledde in till salen – ett finrum som nyttjades enbart vid helger eller andra festligheter. I hallen stod också ett klädskåp som innehöll sådana plagg som inte användes dagligen men som ändå skulle vara lättillgängliga.

Till höger bortom trappan mot vinden och inrättad delvis under trappan fanns ett utrymme som vi kallade skrubben och som med dagens språk nog kunde kallas grovkök. Visserligen fanns där inte tvättmöjligheter men där förvarades allt möjligt som t ex stövlar, regnkläder m m. Jag vill minnas att där stod också hinken med grismat, som innehöll matrester o dyl., som sedan grisarna fick uppblandat med lite gröpe.

KÖKET– husets centralpunkt. Till vänster alldeles innanför dörren fanns ”vattbänken”. Namnet kommer därav att där stod hinkarna med dricksvatten. Under bänken fanns förvaringsutrymme som jag i dag inte minns hur vi använde. Jo – där fanns bl a torrved att ha när spisen skulle tändas En vandring medsols i köket ledde fram till spisen. En stor järnspis med minimala avställningsytor på vardera sidan. Ovanför spisen fanns en stor spiskåpa på vilken det stod koppar-lock o dyl som prydnad. Bakom spisen fanns en gammal bakugn som inte var användbar men som ändock tog upp en stor del av köksutrymmet. Fortsatte man medsols, stötte man på dörren in mot rummet som kallades kammaren.

Till höger om den fanns den stora vedlåren. Bredvid den fanns diskbänken, som bestod av en zink-klädd yta med visst förvaringsutrymme under. Vidare åt höger, vid kökets enda, men stora, fönster kunde man inte undgå att stöta på köksbordet. Ett runt bord, som i vardagslag väl rymde så där en sex till åtta personer. Vid helger, som t ex julen, lades det in skivor, som gjorde att bordet säkerligen rymde femton, sexton personer. Utmed gavelväggen i bortre hörnet stod en byrå, som innehöll allt möjligt smått och gott. Ovanpå stod radion, som drevs med två batterier – ett torrbatteri och ett våtbatteri. Jag tror att torrbatteriet hette ”anodbatteri” och det andra liknade ett vanligt bilbatteri fyllt med destillerat vatten. Till höger om den stod en pinnsoffa, som på kvällarna invaderades av åtminstone en unge – ibland två. På dagarna utgjorde soffan givetvis en sittplats, men när det var fråga om bak lades bakdukar ut där och soffan fylldes med rågkakor eller vetebröd för svalning. I hörnan mot skafferiet stod symaskinen – en trampmaskin av märket Husqvarna.
I hörnan längst in till höger var dörren till skafferiet, som var stort med många hyllor på ena långväggen och med en gång att gå i. Hyllorna var fyllda med alla de matvaror som inte behövde förvaras i källaren eller i isskåpet, som användes på sommaren. Här inne kunde man alltid nalla åt sig en kaka eller annat gott.

Mellan köksdörren och dörren in till skafferiet, stod en stor byrå. Den innehöll bl a en låda med pappas skomakargrejor. Pappa gjorde nämligen alla reparationer, som behövdes på våra skor. Han sydde spruckna sömmar, han halvsulade, satt på nya klackar eller lagade gummistövlar. I den lådan fanns allt som behövdes för detta och vid den byrån kunde han sitta om kvällarna och sköta om våra skor.

KAMMARENkom man till genom dörren till vänster bredvid spisen. Till vänster stod en lavoar (tvättställ med pottskåp). Bortom den fanns en kakelugn, som inte var en riktig kakelugn utan en enklare variant som egentligen skulle kallas rör-spis. Bredvid kakelugnen, på vänstra väggen, var dörren in mot den s k salen. I bortre hörnan av vänstra väggen stod en stor dubbelsäng med höga gavlar och där hade Lars och jag vår sovplats. Till höger om den och på rummets gavel stod pappas och mammas säng. Om jag inte minns helt fel, så var det en utdragssoffa med hög rygg, klädd med pegamoid – ett material som skulle likna skinn men som väl kan kallas dåtidens plastmaterial. Utmed högra väggen fanns ett fönster och där stod ett skrivbord. Det hade två eller tre lådor på ömse sidor och skivan var till största delen klädd med pegamoid. När vi fick telefon indragen, stod den där. Det var en apparat som man vevade på för att ringa upp. Då hamnade i växeln, som låg vid Nora, och där fick man tala om vilket nummer man skulle till. Efter samtalet ringde man av genom att veva på veven. Bredvid skrivbordet, alldeles till höger innanför dörren från köket, stod en stor chiffonjé. Den hade en utfällbar skrivskiva bakom vilken det gömde sig en massa smålådor med spännande innehåll. Egentligen fick vi ungar väl inte vara där och rota men vi gjorde nog det ändå och vi stökade givetvis aldrig till eller så.

TILL  SALEN, finrummet kunde man komma endera från kammarn eller utifrån farstun. När man kom från kammarn, så fanns även där till vänster en likadan kakelugn som i kammarn och bortom den kom dörren från farstun. Från kammarn sett och längst bort till vänster stod en s k byffé i ek med glasade dörrar på överdelen. Den innehöll förstås porslin m m. Till höger om den kom rummets enda fönster. Utmed den fönsterlösa högra väggen stod

en stor soffa i en stil som visserligen lär ha ett namn men stilen har jag glömt. Den var klädd i plysch och hade en hög, klädd rygg vars överdel utgjorde en liten hylla i ek. Armstöden var fällbara och soffan var bäddbar. Framför soffan stod ett bord i soffans stil samt stoppade stolar. Till höger innanför dörren från kammarn fanns ett stort linneskåp i ek och i taket hängde en stor fotogenlampa, som också hade hållare för stearinljus – närmast att betrakta som en ljuskrona.

VINDENnåddes via trappan ute i farstun. Gick man upp där kom man till ett oinrett utrymme, till ytan motsvarande husets bottenyta. I mitten fanns förstas skorstensmuren. Där uppe fanns diverse förvaringsmöbler men också sängar, som nyttjades på sommaren. Bl a fanns där en stor säng, en så kallad Imperialsäng, som också var i plysch och hade en hög klädd rygg. Den bäddades genom att man fällde armstöden och sedan vippades hela bädden runt sin längdaxel och där fanns bädden. Man låg underbart skönt i den bädden. På vinden fanns också en stor stenmangel, som hanterades för hand av två personer. Småningom inreddes ett rum på södra halvan av vinden. Där murades en kakelugn och i det rummet huserade Olle när han var hemma. På ömse sidor om rummet blev det två garderobsutrymmen i takfoten. Bland skåpen på vinden fanns ett bokskåp där man kunde hitta en del intressanta gamla böcker men också tidningar. Jag minns särskilt att pappa där hade gamla nummer av jordbrukstidningen Lantmannen, som finns än idag. Dom tittade jag ofta i och kunde där se bilder från dåtidens moderna ladugårdar eller bilder av prisbelönta tjurar eller rent av en traktor. Någon gång hände det att det köptes in en låda med äpplen trots att vi hade en massa äppelträd. Lådan stod på vinden och innehöll som regel Åkeröäpplen. Nog var man väl däroch nallade ett äpple då och då men man fick vara noga med att fördela äpplena som var kvar och som låg varvade på papper i lådan, så att det inte skulle märkas att man varit där.

ELEKTRICITETsaknades och inte heller fanns vatten indraget. Belysningen skedde med hjälp av fotogenlampor. I köket och rummen fanns lampor hängande i taket. Som komplement fanns det sedan flyttbara bordslampor. Det var mammas uppgift att sköta lamporna. Hon fyllde på fotogen, putsade vekarna och putsade glasen allt efter behov.

Under krigsåren, då det var svårt att få tag på fotogen, hade vi karbidlampor. De hade en vattenfylld överdel och en undre del med karbid. Via en ställbar liten kran droppade det ner vatten på karbiden i lagom mängd. Då utvecklades gas, som leddes upp till ett brännar­munstycke och brann med klar och skarp låga. Karbidlamporna gav mycket bättre ljus än fotogenlamporna. Genom att vrida något snäpp på kranen kunde ljusstyrkan regleras. Ibland kunde det bli läckage vid karbidbehållaren. Då slog det ut stora lågor. Trots detta så inträffade aldrig någon brand-incident.

Även i ladugård, loge och andra uthus måste vi använda fotogen- eller karbidlampor. Fotogenlamporna var då av typen stormlykta. Den användningen gör det ännu märkligare att det aldrig inträffade något. Å andra sidan fick vi ju alltid vara väldigt observanta på brandrisken och alltid tänka oss för när vi hanterade lampor och lyktor.

Vatten fick vi bära i hinkar från pumpen i trädgården och ut fick slaskhink och kärl med annat innehåll bäras. Även till djuren måste vi bära vattnet från dammen utanför ladugården men mera om detta närjag beskriver det dagliga arbetet.

En bit rakt framför huset på andra sidan en spireahäck låg källaren. En stor jordkällare med en bassäng för att kyla mjölken närmast innanför dörren. Till den ändan fick man hämta is från isstacken vid vedboden. Innanför ytterligare en dörr fann hyllor för saftflaskor, sylt-och konservburkar. Till vänster stod en stor fläsktina där fläsket saltades ner så det stod sig. Ibland fanns där också en hink med ägg, som konserverats i vattenglas – en röra som såg ganska läskig ut – men äggen höll sig ätbara genom denna konserveringsmetod. Längst in lagrades potatisen och andra rotfrukter. På våren var ett vanligt arbete att sitta i källaren och grodda potatis. Man strök helt enkelt bort de långa vita ålarna (groddarna), som annars gjorde potatisen mjuk och oätbar. På så sätt höll vi oss med potatis fram tills det var dags för färskpotatisen.

Sammanbygd med vedboden en bit söder om huset fanns en förvaringsbod. Där fanns en stor lår indelad i några fack och där förvarades vete och rågmjöl. Där fanns också ett isskåp. Under locket uppe på skåpet fanns ett zinkklätt utrymme där man lade stora isbitar. När isen smälte rann vattnet ner utmed de dubbla zinkklädda väggarna. På så sätt kyldes maten där den låg på hyllor av glas. På våren röktes skinkor och sidfläsk. De hängde sedan i taket i ”bon” och gjorde att det luktade väldans gott därinne. Där fanns också en fullt användbar Alfa-Laval-separator till att separera ifrån grädden ur mjölken. Jag minns aldrig att den användes. Jag vill också minnas att det fanns en handvevad smörkärna, som inte heller användes. Smör och ost köptes från mejeriet och levererades tillsammans med de tomma mjölkflaskorna.

En bit bortom vedboden låg dasset omgärdat av slånbärssnår. Det var ju inget herrgårdsdass precis men hade i alla fall två fölar. Det var ju en liten bit dit, så när kvällarna var mörka var det bäst att ha klarat eventuella behov av ett besök där innan mörkret föll.

NATURENnärmast runtomkring vill jag också beskriva. Till vänster om uppfartsvägen, bortom päronträdgården och källaren, sträckte sig ett bergparti. Den lövskogen utnyttjades ibland för olika lekar, men man kunde också hitta lite blåbär där och rent av någon tidig kantarell Den skogsbacken sträckte sig upp mot ladugården. Mellan päronträdgården och berget gick en väl upptrampad stig, som ledde till Stenbacken.

Till höger i backen upp mot ladugården (det känns inte riktigt relevant att använda benämningen ekonomibyggnaderna i det här fallet), låg ett kalt berg som nog utgjorde centralpunkten för alla lekar och aktiviteter. Berget sträckte sig från södra ändan av gårdsplanen och upp till den gamla Jansons-stugan, som hade torvtak under teglet. Stugan hette så, därför att en farbror som hette Jansson hade bott där. Mellan berget och ladugårdsvägen växte en stor ek där det fanns en gunga på en av grenarna. En annan gren sträckte sig ut över berget, omedelbart bakom Janssonstugan, på en alldeles lagom höjd för att vi skulle kunna sitta och gunga på den. Till höger om, och nedanför berget, var ett stort slånbärssnår, som sträckte sig ner mot dasset. Nedanför berget, men närmare huset där vi bodde, låg vedboden och den sammanbyggda visthusboden. På vintern låg startplatsen för våra alpina störtloppsövningar uppe på berget. Vi tyckte då, att det var en väldans backe man kastade sig utför – ner på vägen framför källarn och med stopp först i höjd med trädgården.

På sommaren hände det att vi ritade upp en cirkel på berget. Så gick en av oss runt i cirkeln och spanade efter de andra, som skulle försöka smyga sig upp på berget. Heter leken möjligen ”Herre på täppan”? Ett annat nöje var att ta surkart från den gamla vildapeln, som stod i kanten av gårdsplanen. Man tog kraftiga pinnar/skott/stammar – eller vad man nu ska kalla dem – ur spireahäcken. Tryckte fast ett surkart i ”spöändan” och svingade iväg surkarts­projektilen, som kunde flyga väldigt långt. Nöjet var att känna svikten i spöet och att se vem som kom längst. Givetvis fick vi aldrig sikta mot öns bebyggelse.

Om man sedan flyttade sig ner på gårdsplanen och tog vägen mot vedbon’, så låg till höger en liten bergknalle med syrenbuskar närmast huset. Uppe på den lilla knallen vill jag minnas att Karin gjorde i ordning en liten blomsterrabatt. Helt klart minns jag, att nedanför bergknallen fanns en blomsterrabatt, som säkerligen Karin också hade anlagt. Om man istället gick runt knuten vid södra gaveln och kom till husets baksida, så fanns där en grusgång till vänster som ledde fram till en syrenberså med en trädgårdsmöbel. Bortom bersån, mot isstacken vid vedbon’, fanns en gräsmatta, lämplig för allehanda lekar. Från isstacken och vidare åt höger, växte det glest med björkar ut mot Sandas åkrar. Längre åt höger (norrut) fanns en liten bergknalle. Den utgjorde ett utmärkt exempel på inlandsisen effekter med sin släta yta mot norr och med en – visserligen låg men ändå – tvärbrant på sydsidan. Vid foten av den knallen låg vi – oftast hela familjen .- på en filt på söndagarna och bara slappade men också tittade ut mot landsvägen och Hörningsholms gärde, där det till och med kunde komma någon trafikant att ”kolla” in. Ytterligare lite mera norrut och alldeles nedanför köksfönstret växte plommon- och körsbärsträd. Körsbären kunde nog ge hygglig skörd något år – men den åt väl vi ungar upp. Plommonen var troligen av sorten Viktoria men gav sällan någon stor skörd. Den stora skörden däremot fanns att hämta ur fågelbärsträdet som växte på en liten kulle ännu mera norrut vid södra kanten av äppelträdgården. Fågelbär är ett vildkörsbär med svart-bruna söta frukter och ur fågelbärsträdet härstammar våra sötkörsbär (allt enligt uppslagsboken). De äldre syskonen klättrade upp i trädet och kastade – i nåder – ner bär till oss lite yngre glyttar, som fick leta rätt på godsakerna i det tunna gräset vid trädets fot. På den kullen minns jag också att vi ungar satt och spanade ut över Hörningsholms gärde när det var aktuellt att moster Märta och morbror John (som egentligen var min halvbror) skulle komma cyklande från Stockholm någon sommardag. Det var nämligen så, att de alltid hade med sig någon form av godis. Jag minns särskilt några polkagrisliknande, vridna pinnar att suga på och som hade något liknande tutti-frutti-smak.

Vidare åt höger mot husets norra gavel. Här fanns en syrenhäck (syrenbuskage) mellan huset och äppelträdgården. Även här stod ett par fågelbärsträd ut mot uppfartsvägen. Men där var också platsen där hinken med diskvatten slängdes i slänten, så nässlorna ville gärna växa frodigt där. När jag ändå är vid norra gaveln, så kan jag väl nämna att här stod en gammal trädgårdsmöbel-soffa. På den stjälptes upp de diskade mjölkkärlen, som t ex hinkar, mjölksil, och tomflaskorna från mejeriet.

Nu har jag vandrat runt ”tomten” i medsolsvarv och försökt beskriva de närmaste omgivningarna eller den terräng vi ungar hade att leka/vistas/arbeta i. Det slår mig nu att jag har nämnt något om gräsmatta. Det fanns inte någon gräsklippare på den tiden, men jag har ändå inget minne av att natur-gräsmattan bakom huset, eller gräsmattan framför huset med sin lilla blomsterrundel, eller överhuvudtaget de gräsytor som kunde hänföras till tomten, någonsin var bevuxna med högt gräs. Visserligen var vi många ungar som dagligen nötte på dem – men ändå. De här gräspartierna slogs nog ändå med lie då och då, eller också bestod växtligheten mest av maskrosor och andra lågvuxna arter. 1 varje fall, så minns jag ett tillfälle som klargör att de någon gång slogs med lie. 1 södra kanten av gårdsplanen, upp mot den tidigare nämnda vildapeln, skulle Gun slå gräset med lie. Jag vill minnas att det var för att fä foder till några kaniner, eller kycklingar, eller någon kalv, eller vad det nu kunde vara. Nåväl, Lars var med vid sidan om. Gun svingade lien och fick då se att på Lars ben dök det upp något som hon först trodde var en liten orm. I själva verket hade hon huggit Lars i benet med lien så att blodet rann. Jag minns inte hur det hela slutade, men troligen fick vi ordna transport till Trosa sjukstuga. Lars påstår att han sedan dess inte kan sätta ner högra hälen och rulla över på fotsulan, utan det blir automatiskt ett ”klamp” på hela fotsulan – tydligen var det någon sena som skars av.

DET DAGLIGA ARBETET l STORA DRAG

Det var djuren som utgjorde ryggraden i försörjningen. Därför måste de givetvis skötas dagligen och deras foderförsörjning måste ordnas. Arbetet på åkrarna syftade ju enbart till att tillfredsställa foderförsörjningen.

Arealerna och avkastningen låg ju inte på en sådan nivå, att det var fråga om att producera t ex spannmål för avsalu. Djur-kräken måste ju ha tak över huvudet och platser att beta på, så därför fordrades underhåll av såväl byggnader som stängsel. Vi som hade att ordna detta, hade också vissa grundkrav. Vi måste ha ved, vatten men också del i skörden från åkrarna. Därför kan det dagliga arbetet i stora drag sammanfattas som följer: -djuren, sådd, skörd och därutöver olika underhållsarbeten.

FODER, VATTEN, GÖDSEL

Stråfodret – hö eller halm – låg på skullen, dit man fick klättra när det var dags för utfodring och slänga ner fodret genom skull-luckan vid änden av foderbordet. Tillskottet av proteinfoder – kraftfodret – hämtades från en binge ute i boden bortom stallet. Där fanns ibland även melass som en extra krydda – för att inte tala om oljekakor. Jag vet inte om det var jordnöts- eller kokoskakor eller någon annan sorts importerade oljekakor (kakor förresten – de var krossade till ett grovt mjöl med större bitar inblandade). Under krigsåren gick det inte att få fatt på oljekakor. Istället dök det upp något som vi kallade ”trä-havre”. Det var helt enkelt cellulosa (pappersmassa) , riven i små bitar och blandad med melass. Jag minns att hästarna åt detta med god aptit även om energiintaget inte blev lika bra som om det handlat om riktig havre. Jag kan inte minnas att nöten fick trähavre. Det kanske var så att den riktiga havren – i grovmalt, ”gröpat” skick – reserverades för koma, som ju gav mjölk och inkomster. Även havreagnar från tröskverket gavs till nöten. Då måste dom samtidigt ha tillgång till vatten. Annars kittlade det säkert i halsen på kräken.

Foderbordet var i alla fall av betong med en ränna för vattnet närmast kossorna. I änden av rännan, närmast under skull-luckan, var en del av vatt-rännan avdelad genom en liten ”svulst”. När vattnet bars in, tömdes hinkarna i den delen. Vattnet rann över svulsten och ut i den stora rännan framför korna. Det sista som blev kvar i den lilla delen av rännan, sopades över svulsten med en björkriskvast. På kvällen sopades eventuellt kvarblivet vatten i den stora rännan tillbaka över svulsten. På morgonen skulle ju korna ha kraftfoder (gröpe plus oljekakor) och då skulle vattenrännan vara torr. Fodergrinden framför kossorna (avbalkningen mot foderbordet) liknade inte på något sätt dagens fodergrindar med bogstöd, automatisk stängning o s v. Den var förstås av trä och på kvällarna stängdes den på så sätt att en brädlapp stacks in i en särskild hållare framför varje ko.

Någon gång hände det att vi högg asplöv, som buntades i knippen och torkades och sedan gavs till djuren under vintern. Jag minns i varje fall att det någon gång hängde sådana löv-knippen i bon’ bredvid stallet. Ett annat intressant foder var ekollon till grisarna. Vi ungar utrustades med hinkar när vi kom hem från skolan (inga dataspel eller liknande här inte) och fick traska runt under de stora fina ekarna som fanns i närheten av Solbacken, för att plocka dessa gris-delikatesser, som dessutom ansågs bidra till randigt fläsk. Varför det var så viktigt E med randigt fläsk vet jag inte säkert, men har alla skäl att tro att man ville ha en viss mängd fett insprängt i fläskköttet. Om sen ekollonen hade någon inverkan härvidlag vete katten.

VATTNET till djuren fick också bäras in. Det var jobbigt att hålla två till tre hästar, åtta – nio kor, några kvigor, trettio höns och en till två grisar med vatten, eftersom vattnet måste bäras in i hinkar från dammen nedanför lagårn. Någon vill tro att min kutryggighet är ett resultat av detta arbete i ungdomsåren. Inte alls – kutigheten ligger i släkten. Morgon och eftermiddag var det att bära in minst tjugo hinkar enbart till korna. Sedan måste det ju finnas vatten till hästarna och även höns och gris måste ju få sin beskärda del. Vattnet bars i tolvliters-hinkar. Två stycken per man med hjälp av ett ok (trästycken – formade att passa skuldrorna och med krokförsedda kättingar i ändarna där hinkarna hängde). Under sommaren begränsades vattenbärandet till de få djur som fanns inne på stall – kanske bara någon gris och så hönsen. Korna hade j u vatten ute på betet – dock inte alla gånger. I hemhagarna fanns det tillgång till en damm. När de betade återväxt på vallarna däremot, var det inte alltid som det gick att ordna passage till något vattenhål. Därför kunde det hända att vi fick köra dit vatten. När korna gick i ”Långens-hagen” bortom Stenbacken fick vi ofta köra vatten, eftersom vattenhålen där sinade ganska fort. Vattnet fraktades i gamla femtioliters mjölkflaskor. När vi körde till Långenshagen. tog vi vattnet i källan vid Stenbacken. Jag minns ett torrt år (kommer tyvärr inte ihåg vilket) när vattnet i lagårdsdammen tog slut redan på hösten. Till en början körde vi vatten från dammen vid Berga Mellangård – en resa ca två kilometer genom hemmahagen och sedan genom skogen i Berga hage. Till sist sinade även denna damm. Djuren måste ändock ha vatten, så det var helt enkelt att köra saltvatten från stranden vid Salsudd (den Fina badstranden). Förutom att vägen var lång, så innebar ju det bräckta saltvattnet att djurens törst ökade. Med salt i vattnet så fick dom dessutom diarré. En olycka kommer sällan ensam. Detta höll vi på med hela hösten -jag skulle i varje fall tro från början av november. Så kom då julen detta år. Jag vill minnas att det var på julafton – eller möjligen någon dag tidigare – som det började regna kraftigt, ett snöblandat ruggigt regn. Gissa om det då var några som närmast hurrade för det ruggiga vädret. Det kom så mycket regn, att från och med julhelgen behövde vi inte köra vatten till djuren mera den vintern. Vintern innebar alltid vissa problem rörande vattnet. Utöver att det var isigt och halt på stigen upp från dammen, så gällde det att se till att hålet vi huggit upp isen inte frös igen under natten. Normalt låg en trälucka över ”vatthålet”/vaken men vid köldgrader måste vi komplettera med en halmfylld säck som skydd mot frysning. Så länge dammen inte var isbelagd, och när hästarna var ute i arbete, så vattnades de i dammen innan de kom in i stallet, vilket givetvis underlättade deras vattenförsörjning.

GÖDSELHÖGENutanför lagårdsgaveln fick ta emot dyngan från alla djuren plus en och annan självdöd höna. På vårvintern kördes dyngan ut till trädan där den lades i stuka (fyrkantig, välformad hög). Ibland hade ytlagret frusit så pass att man fick spetta sig igenom. Förhoppningsvis var det då snö, så att man kunde köra med kälkar. Körslor med kälkar var faktiskt lite smidigare än med en skramlande vagn. Dessutom blev ekipaget lägre, vilket underlättade lastningen.

I kornas gödselränna var det tänkt att en viss urinseparering skulle kunna ske via ett hål i slutet av rännan. Det fungerade givetvis inte särskilt bra. I varje fall rann då urinen ut i gödselhögen och samlades inte upp separat. Bredvid vagnlidret och under boden, som låg bredvid stallet, fanns en grop i marken. Dit samlades urin från hästarna – men säkerligen också från korna, eftersom det flytande måste ha sipprat ner genom plankgolvet. När gropen var full, hinkades varan upp och spreds via en urintunna på betena eller på någon vall. Man talade inte om urin utan om al-vatten. Jag vet inte vad uttrycket syftar till men tror att det är en mycket gammal benämning.

Medan jag kommer ihåg det, vill jag kommentera benämningarna stall, lagård, svinhus. Idag händer det att man använder uttrycken häststall, kostall, svinstall. På den tiden betydde stall hästarnas ”logi”, medan kornas hette ladugård och grisarna logerade i svinhuset – därmed basta.

BETESSÄSONGEN

Det hände aldrig att djuren svalt under vintern så att man fick bära ut dem på våren. I beskrivningar av verkliga nödår, från framförallt Norrland och Småland, kan man ju läsa om sådant. Ändock var djuren givetvis glada den dagen då de släpptes ut på grönbete. Troligen satt vi grimma på en av de lugnare korna, för att leda henne som anförare av sprången mot hagen bortom dammen.

Den hagen sträckte sig från strax bortom dammen och ner mot Sanda gärden vidare bort till I ”iskällan” på stigen mot Sanda Grindstuga. I mitten delades den av en bergsrygg.

Som en parentes kan jag nämna att berget blev kalhugget. På den tiden behövdes massor av ved till bränsle. Mina morbröder, Gustav och Sven, högg björk där – förmodligen AK-jobb och jag minns att Sven hade saffransbröd med sig i matsäcken, vilket jag fick smaka. Jisses – att få något så gott som saffransbröd fastän det inte var jul!

På toppen av berget hade vi som regel Valborgsmässobål. På den nedre delen, mot Sanda gärden, fanns spår av gamla åkrar. I mera vuxen ålder, i slutet av fyrtiotalet, lattjade vi fotboll där. En aktivitet som småningom resulterade i bildandet av det verkliga uppstickarlaget – Mörkö Norra.

Den övre delen av hagen var något torrare och på en torr knalle där växte bl a kattfot. Den sydvästra delen av hagen gick in i granskog. I den hagen kunde vattenfrågan lösas på så sätt att vi öppnade grinden mot en mindre fålla, som inkluderade en del av dammen. Annars kunde vi hinka upp vatten ur Iskällan. Varför den hette Iskällan vet jag inte. Den låg i kanten av skogen utmed stigen mot Grindstugan. Källan sinade aldrig vad jag minns.

Hagen bortom den ovannämnda kallades Rök-kurs-hagen. Där fanns nämligen kuren där mamma enrisrökte fläsk på våren. Den hagen innefattade mera skog och den sträckte sig mot Bergas hage. På den tiden handlade det ofta om skogsbete vad beträffar hagmarkerna, men det fanns stora ytor med gräs och örter – eller för att nämna växtligheten i den ordning den förekom – örter och något gräs. I den hagen löstes vattenfrågan genom att där fanns en liten damm. Framförallt i den hagen fanns det gott om smultron. Särskilt vid Gubbtäppan – en öppen plats längst bort mot Bergahagen. I dessa hagmarker kunde man på många ställen finna spår av gammal odling. De grunda spåren av gamla diken och till och med något litet odlingsröse, avslöjade att här hade inte marken alltid nyttjats till bete.

En intressantare betesmark var Långenshagen. Långens var ett gammalt torp bortom Stenbacken i utkanten av skogen ner mot Axvik. Jag minns att logen fanns kvar men revs under krigsårens jakt efter bränsle, till främst Stockholm. En del av hagen var skogbeklädd men där fanns stora områden som kunde betecknas som betesmark. Det fanns en liten källa på vägen mot Fårberget. Dess vatten sinade dock snart och därför fick vi alltid köra dit vatten. Nu gjorde det inte så mycket, eftersom vi ändå dagligen måste köra mjölkutrustning som flaskor m m dit. Jag vill minnas att Långens-hagen nyttjades endast en kort tid varje år. Det kan man förstå, eftersom det var ganska jobbigt att klara mjölkningen och vattenförsörjningen där.

Det kan tilläggas, att numera växer minst fyrtio-årig granskog på de gamla hagmarkerna vid Solbacken och Långens.

Den enda kultiverade betesmarken som fanns låg mellan dammen och rök-kurs-hagen. Jag vill minnas att vi benämnde den ”Fållan”. Diket i mitten och runtomkring, vittnade om att där varit gammal åkermark. På sensommaren nyttjades en del av återväxten på slåttervallarna som bete. Oftast stängde vi in dessa vallar med taggtråd – i varje fall om de låg i anslutning till någon av bagarna så att vattenbehovet kunde tillfredsställas där. I andra fall fick vi ungar valla korna på något gärde. Vi motade alltså dit kräken. Sen fick vi ungar se till att de höll sig kvar där och inte skenade iväg till andra gärden eller till grannarna.

Jag har ett särskilt minne från en gång då vi vallade korna på det vi kallade ängen (gärdena som ligger till höger när man kör vägen upp till Stenbacken). På den tiden rann ett stort dike – en s k utfallsgrav – som började på Bergas gärden och rann genom Solbacksgärdena. På Stenbacksvägen fanns en träbro över denna grav. När vi val lade korna där en söndag (tror jag det var) så fick vi se en stor älgtjur kommande från Hörningsholmshållet rakt mot oss. Älgar var inte alls vanliga då och katten vet om jag ens hade sett någon tidigare. Hur som helst så blev vi ungar rädda och kröp ner under träbron på Stenbacksvägen. Vart den stora sextonraggaren tog vägen vet jag inte, men eftersom korna betade lugnt, så dök den väl in i skogen långt innan den nådde oss.

HÄSTARNAS BETEhör givetvis också till minnena kring djurens sommarbete och då framförallt hur hästarna från Berga och Sanda kunde uppföra sig. Det hände att man vaknade på morgonsidan en sommarnatt och hörde dundret av galopperande hästar över gårdsplanen. Då var det Bergas hästar som brutit sig ur hagen och skenade iväg förbi Solbacken. Jag minns inte att vi behövde hjälpa till med att fånga in dem. Förmodligen travade de självmant hem till Berga när det roliga var över.

Sanda hade många hästar, eftersom det var öns största gård. Framförallt unghästarna gick på bete i Sandahagen, som sträckte sig från Stenbacken och norrut ner mot Mölleviken. På lördagarna, efter arbetsveckans slut, leddes även arbetshästarna dit för välbehövlig rekreation.

När vi skulle gå och bada, så måste vi gå genom Sandahagen. Då försökte vi först kolla var hästarna befann sig – på nedre eller övre hagslätten. Var de på nedre slätten, så traskade vi via Stenbacken över den övre hagslätten mot sjön. Ibland gick det bra, men ibland hände det att hästarna kom galopperande från nedre slätten. Egentligen hade vi ingen anledning att vara rädda för hästarna – en häst angriper inte på något sätt en människa – men jag tror att det för oss ungar var skrämmande att på långt håll höra dundret av hästhovar som kom allt närmare. Samtidigt var ju hästarnas anstormning en vacker syn och ljudet kunde föra tanken till forntida riddarspel eller kavalleriets anstormning i någon westernfilm, men sådana tankar hade ännu inte fötts i våra barnahjärnor.

Ett sätt att nyttja små betesytor var ju att tjudra djuren. Man slog då ner en tjuderpåle (järnpinne) i marken och där var en kätting fäst. Den var i andra änden fäst vid djurets grimma. Hästarnas tjuder hade en trästång fäst vid kättingen. Jag tror att det var för att de inte skulle trassla in sig och förstöra benen. Till kor och kalvar användes enbart en ren kätting. Kanske berodde detta på att hästarna utgjorde den enda dragkraften och därför ansågs värdefullare, varför framförallt deras ben måste skyddas. En effekt av att tjudra djuren, var det faktum att man då styrde avbetningen både till plats och intensitet. Vi valde platsen och kräken tvingades ju till att käka det som fanns inom tjuderlinans radie.

VARJE MORGON OCH KVÄLLskulle korna mjölkas – vardag som helgdag året runt. Detta faktum är inget som enbart hänför sig till den tid jag här försöker beskriva, utan detta gäller än idag vid mjölkproduktion. Idag sker mjölkningen med maskiner och, på senare tid, till och med utav robotar. Det jag kommer att beskriva avser dock handmjölkningen på Solbacken.

Först gällde det att frakta med oss hinkar, mjölksil och flaskor från uppställningsplatsen vid norra stug-gaveln. Sedan var det bara att förse sig med dels en trasa att torka av juvret med, dels en pall att sitta på och givetvis en mjölkhink. När kossan var färdigmjölkad, tömde man hinken i mjölksilen, som satt på en femtioliters mjölkflaska. Silen var en stor tratt i vars botten det fanns silbrickor med filter. När mjölkningen var klar, transporterades flaskan ner till den tidigare nämnda bassängen i källaren för kylning. En speciell transportsträcka utgjorde backen ner från lagårn till källaren med sin kylbassäng. Sommartid fraktade vi mjölken dit ner på cykelkärran. På vintern var det naturligare att använda kälke i varje fall om föret medgav detta. Tänk att en stjärnklar kväll (vid sex-sjutiden) med sprakande norrsken på himlen, slänga sig på kälken med mjölkflaskan framför sig och sedan i den hisnande farten försöka styra utför backen ner till källaren. Detta mervärde var inte ens då inbakat i mjölkpriset.

Sedan drog vi ut flaskan på en liten kärra till mjölkpallen vid landsvägen. Transporten till mejeriet i Södertälje grejade Erik Gustavsson (öns åkare), vars lastbil kom och hämtade flaskorna vid sjutiden på morgonen. På eftermiddagen kom mjölkbilen tillbaka med tomflaskorna, som då kunde innehålla återtag av skummjölk och ibland ost och smör, som vi beställt via en rekvisitions-lapp fäst i locket på mjölkflaskan. Jag har här talat om en enda flaska. Möjligen kunde det någon gång hända att vi levererade två stycken. Jag kan tänka mig att det var aktuellt på måndagsmorgnar – lagret växte eftersom mjölkbilen inte gick på söndagarna.

Det var mamma och flickorna, som skötte mjölkningen. Någon gång hände det väl att vi karlar ryckte in – oftast hände det när korna gick på bete i hagarna. Egentligen var mjölkningsproceduren densamma vare sig korna stod på stall eller betade i Rök-kurs-hagen eller vid Långens. Skillnaden var bara att – vad gäller Långens – så måste vi frakta mjölkkärl och mjölk med häst. Gällde det någon av hemmahagarna, så drog vi kärlen på en kärra. Vi hade något som vi benämnde cykelkärra. En liten tvåhjulig kärra med cykelhjul (därav namnet). Den kunde faktiskt kopplas till en cykel via en enkel kopplingssprint.

Från mejeriet kom med jämna mellanrum ett meddelande – via tomflaskorna – som talade om kvaliteten på den levererade mjölken. Där angavs fetthalten i procent och renheten uttryckt i olika klasser. Fetthalten borde ligga på minst fyra procent och renheten i klass 1.

MJÖLKCENTRALEN – motsvarande dagens Arla – kunde en gång, med nöje, tilldela mamma och pappa diplom för hög kvalitet på levererad mjölk. Jag vill minnas att diplomet var utställt på mamma Ebba. Med beaktande av förhållandena under vilka vi hade att leverera mjölken, så var detta en mycket stor prestation. Vi mjölkade för hand, vi silade mjölken i regel utomhus, kylanordningarna var med dagens mått bristfälliga o s v.

En viktig del av mjölkkvalitén – då som idag – var givetvis diskningen av mjölkkärlen. Även beträffande den delen hade vi sämre förutsättningar än andra men mamma var den som såg till att detta sköttes perfekt med de till buds stående medlen. Därför var det helt riktigt att mamma Ebbas namn stod på diplomet.

SLAKT- INFÖR JULEN T EX

Julslakten var den viktigaste men det slaktades någon gris även på 1 våren Pappa kunde slakta och gjorde så på de närmaste granngårdarna. Anda minns jag mest att det var Karl-Axel i Berga som  – anlitades.

När griskraken tagits av daga och tappats på blod, som användes till paltbröd, var det dags att skrapa bort borsten. Då skulle den först lögas (helt enkelt badas i hett vatten). Man hade då ett stort, lådliknande träkar, som kallades ”lögslåket”. Det fylldes med varmt vatten. Vattnet måste hålla en viss temperatur. Var det för varmt kunde borsten bränna fast och var det för kallt fungerade det inte alls. Med hjälp av ett rep rullades griskroppen runt i slåket för att alla delar skulle bli påverkade. Därefter var det att skrapa bort borsten. Vi använde plåtlock till burkar av typ Vikings Fiskarsmorning. De var av lämplig storlek och var tillräckligt vassa i kanten. Ibland hade vi i krossad harts i lög-vattnet, vilket tydligen var till för att underlätta skrapningen. Sedan vidtog uppslaktningen. Styckningen fick vänta några dagar tills grisen kallnat ordentligt. Det allra mesta togs tillvara. Däremot hade vi aldrig något grishuvud med äpple i munnen på julbordet. När vi ungar var för små för att hjälpa till, så blev ofta skickade in till mamma för att vi skulle hämta ‘romp-draget” – en grej som inte finns i sinnevärlden men som väl var tänkt att användas när man skulle kapa svansen med knorr på. Jag tror att alla ungar på landet, där det skedde hemmaslakt, någon gång blev skickade att hämta rompdraget och kilade kvickt iväg för att hjälpa till med detta för att sedan mötas av skratt för att man ”gått på grejen”.

Grisslakten innebar att det kom färskt fläsk i stugan. Jag minns hur gott det var med stekt färskt fläsk som avbrott till det som låg nersaltat i fläsktinan sedan förra slakten och som vid tiden för slakt nog var tämligen salt och ibland till och med hade anstrykning av att vara nästan oätligt. Fläsket från höstslakten var lättare att förvara, eftersom det var kyligare då. Allt måste ändå saltas in. Slakten på våren saltades också in i fläsktinan men skinkorna och även något sidfläsk röktes. Hemmaslakt av kor skedde aldrig utan de gick till slakteriet via slaktdjursbilen. Däremot kunde det hända att vi slaktade någon kalv, vilket var en enklare procedur än svinslakten.
Här har jag försökt beskriva hur djuren levde – och dödde. Då kommer jag över till hur vi klarade deras försörjning. För att ta det hela i kronologisk ordning, berättarjag därför om först sådden och sedan skörden av såväl hö som spannmål.

SÅDDEN AV SPANNMÅL

Utsäde köptes aldrig in utan rensades fram ur fjolårsskörden. På Berga hade dom en betningstunna där utsädet kunde behandlas med kvicksilverpreparatet Uspulun. Man tömde en säck spannmål i tunnan. Slog på en bestämd dos betningsmedel och vevade runt tunnan så att medlet förhoppningsvis häftade vid varje korn. Uspulun-pudret var en hög-giftig kvicksilverförening men hanterades utan skyddshandskar eller andningsmask. Sedan länge är den typen av betningsmedel förbjuden.

Betningen – då som nu – innebär att man täcker kärnorna med gift till skydd mot svampangrepp. Mest var det väl höstsäden (det som såddes på hösten för skörd året därpå) som betades, eftersom snömögelsvampen (som angrep under snön) var fruktad. Betning, i detta sammanhang, är benämningen på metoden för att fördela preparatet på kärnorna. Samma uttryck används ju när djuren betar i hage och på äng men betyder ju då att de äter av gräset.

Bearbetningen av de höstplöjda gärden skedde enligt samma principer som än idag, fastän redskapen var annorlunda. Det man använde var sladd, fjäderharv, krokpinnharv, eller om det var mycket hårt och tillpackat, en s k idealsladd. Idealsladden var en kraftig harv med ställbar sladdplanka framtill och med kraftiga, böjda, stela pinnar som rådde på det mesta.

Sådden skedde med en elva-billars (elva-raders) radsåningsmaskin, som väl hade ungefär 1,7 meters arbetsbredd. Ibland fick vi ungar vara med och lyfta bill. En såmaskinsbill sitter i änden av det rör, som går från behållaren med utsäde (sålådan) och har viss tyngd och är spetsig. Den gick ner i den lösa jorden genom sin tyngd och spetsighet. Genom att vinkla den olika eller att belasta den, kunde sådjupet regleras. Om det var mycket gammal förna (torrt gräs eller andra växtrester) på ytan, så släpade den med billarna och myllningen blev inte den bästa. Därför fick vi ungar knalla med och hålla uppsikt över detta och om det släpade någon stor tuss runt billen, så lyfte vi den med en krok så att tussen lossade. Detta var att lyfta bill. Det jobbet förekom mest vid höstsådden, då man sådde på en upplöjd vall med mycket förna på ytan.

En annan sådd, värd att nämnas, var sådden av vallfrö (frö till en blivande slåttervall). På den tiden såddes vallfröet vanligen in i höstvetet på våren. Man använde endera en s k frökärra eller en s k fröfiol. En frökärra var en en-hjulig kärra – liknande en skottkärra – med en ca 3-meter bred sålåda för fröet. Fröet ”vispades” ut genom hål i lådan med hjälp av roterande borstar. Frökärran körde man fram och tillbaka över höstvetefältet tidigt på våren, när det ännu fanns god fukt i marken. En fröfiol däremot – bestod av en liten ”påse” med en spridaranordning i botten. Den hängde man över axeln och bar den frampå bröstet. Det fanns en typ där fröspridar-anordningen drevs av en ”stråke”, som fördes fram och tillbaka – därav namnet fröfiol. På den vi hade drevs spridaranordningen av en vev.

Efter sådden var det dags att välta.. En vält kan närmast beskrivas som en tung rulle som kan vara utformad på olika sätt ( t ex minns jag en gammal vält som stod och skräpade och som var gjord av två ek-stockar). Att välta var ett skönt jobb. Den vanligaste välten vi använde hade nämligen en sits, så man satt där och tronade. Fältet var nysått och slätt så det guppade inte ens.

Någon handelsgödsel användes användes egentligen inte. Ibland hände det att det togs hem några säckar kalksalpeter – Norgesalpeter – ett kvävegödselmedel till att ”pigga upp^­höstvetet med. Något lite av fosforgödselmedlet superfosfat kunde också förekomma något år och spreds då ut för hand via en såskäppa. Annars var det stallgödseln som stod för näringstillförseln. Huvudparten av den användes till trädan inför höstsådden. Någon gång hände det väl att det även på något gärde, som skulle vårsås, spreds stallgödsel på våren.

TRÄDANkan vara värd sitt eget kapitel. På den tiden skedde odlingen efter en strikt växtföljd – den var oftast sjuårig och innebar att de olika grödorna (havre, slåttervall, råg eller höstvete och träda återkom med sju års mellanrum). Träda innebar, att fältet inte plöjdes på hösten. På försommaren, efter vårsådden men före höskörden, spred man ut stallgödsel på den. Den gödseln hade under vintern körts ut och lagts i en stack (en hög) på trädesskiftet. Före midsommar skulle trädan vara gödslad och plöjd. Sedan bearbetades den genom harvning, eller på annat sätt, fram tills det var dags för sådd av höstvete eller råg. Trädan gav således ett tillfälle att mekaniskt bekämpa de svåra ogräsen – tistlar och kvickrot. Ibland körde vi då med en s k tistelplog, som var ett redskap med en v-formad kniv – helt enkelt utformad som en snöplog. Man kunde också köra med en s k skumplog. Det var en typ av plog som, för det första var uppbyggd på en ram med hjul, för det andra var avsedd enbart för arbeta grunt och skära av rotogräs som tistel och kvickrot. Den kan inte alls jämföras med de plogar som man använde vid höstplöjningen. Det gällde att hålla trädan svart. Det betydde att ogräsen möjligen fick gro ut, varefter man bearbetade med lämpligt redskap för att ta död på det grodda. Andra arbetsmoment på trädan var att dikena runt tältet rensades. Detta innebar, för det första, att gräs m m i dikena slogs med lie. Så var det att räfsa upp det slagna på kanten. Ibland måste dikena förbättras på så sätt, att man rensade dikes-slänten (sidan) med spade och rensade dikes- bottnen. Dagens, delvis EU-finansierade miljöstöd vid namn ”Kulturmiljö­stöd”, innefattar även skötsel av diken. Där har man tydligen inte fattat, att skötseln av dikena ombesörjdes under trädesåret, som inträffade vart sjunde år. I det nämnda miljöstödet kräver man nämligen att dikena skall skötas varje år. Ändå har Naturvårdsverket, vid reglernas utformning, hänvisat till hur man skötte dikena på 40-talet. Jag skulle tro, att de som utformat reglerna aldrig har läst en så klargörande redovisning över hur man egentligen arbetade förr i tiden, som Du läser just nu !!

SÅ GÄLLDE DET ATT SKÖTA GRÖDAN UNDER SOMMAREN

Den en enda skötseln som var aktuell var att försöka hålla tistlarna stången. Vi ungar skickades ut med specialtillverkade verktyg för att ”sticka tistel”. Verktygen smidde pappa till av gamla filar och satte på skaft. De liknade de ogräs-stickare man kan köpa i trädgårdsbutikerna idag.Kemiska bekämpningsmedel var inte tillgängliga förrän 1947 då de första fenoxisyre­preparaten kom. Det förekom visserligen spridning av kalkkväve i höstsådden på hösten, men jag minns inte annat än att vi sällan använde det. Kalkkväve var ett kvävegödselmedel som även hade viss ogräsbekämpande effekt (kemiska benämningen var Kalciumcyanamid). Det försvann i början av 1960-talet, bl a därför att det hade stark påverkan på huden bl a (allt enligt uppslagsboken).

SÅ  TILL SKÖRDEN – FÖRST SPANNMÅLSSKÖRDEN

Den skedde tidigare än idag, eftersom den måste ske i det s k bindarmognadsstadiet. Kärnorna var då inte fullt mogna men mognade sedan efter i kärvarna (nekarna) – eller banden” som vi sa. Egentligen, om man jämför med idag, så skördades det väl inte tidigare då om man ser till almanackan. Men, det är så att dagens sorter mognar tidigare. Ser man till grödans utvecklingsstadium däremot, så skedde skörden tidigare då.

Vi hade ingen självbindare förrän någon gång på mitten av fyrtiotalet. Vi skördade med självavläggare. Den kan vara svår att beskriva men maskinen bestod av ett skärbord med en slåttermaskinskniv framtill och ett kvartscirkelformat s k skärbord, där den avskurna grödan hamnade. Sedan fanns också en sinnrik anordning med fyra väderkvarnsliknande vingar, som föste av grödan i lagom stora högar. Vi kallade högarna för ”lockar”. Lockarna bands sedan för hand till kärvar/band på sätt, att man snodde ihop en knippe strån som knöts till om locken (man skarvade då ihop stråna med en speciell knut och band om dem med en annan typ av knut). Självavläggaren drogs givetvis av hästar. Skärbordets kniv kapade av grödan. Grödan föll på skärbordet och vingarna sopade/föste sedan av den avskurna grödan ner på marken. Vingarna, som föste av grödan, kunde ställas så att varje, varannan, var tredje eller var fjärde vinge föste av grödan. Allt beroende av hur kraftig grödan var och hur stora lockar vi ville ha.

Nu var det inte bara att dundra ut på gärdet med avläggaren. Någon gröda fick givetvis inte gå till spillo genom nedkörning. Därför måste vi skära s k ren-slag med lie. 1 åkrarnas hörn, skars en något större yta för att ge utrymme för avläggaren att vända. Det kan vara på sin plats att förklara skillnaden mellan att slå med lie eller att skära med lie. Gällde det gräs och höslåtter så slog man. Gällde det däremot spannmålsskörd så skar man. Måhända kommer detta av att äldre skörderedskap för spannmål var de små, enhandshanterade skärorna.

När pappa köpte en begagnad självbindare av Håkan Vibom på Björkarö, innebar detta en mindre revolution. En självbindare var en maskin som dels skar av grödan, dels såg till att den föll ner på skärbordet med hjälp av ”vingar” som tryckte grödan mot skärbordet, dels förde den avskurna grödan upp till en ”bindapparat” med hjälp av transportband (mattor). Bindapparaten knöt ihop säden till lämpligt stora kärvar/band, ett arbete som vi tidigare hade måst göra för hand. Så kastades banden ut på marken eller samlades upp i ”kärvsamlaren” – en anordning som gjorde det möjligt att samla flera band och sedan tippa av dem i en snygg rad för att underlätta den fortsatta hanteringen. Det tog ju några dagar att sätta sig in i vidundrets funktion, men detta gick bra. På den tiden gick historier om att uppfinnaren av sjävbindarens knytapparat satt på sinnessjukhus – som det hette då. Han var ett sådant geni, att det till slut blivit ”överslag” i hjärnan.

Även självbindaren drogs av två hästar. Större gårdar använde stundom tre hästar. Maskinen gick tungt och på de större gårdarna handlade det j u om större arealer dagligen. Småningom använde även vi traktor som dragare, men det var väl inte förrän vi flyttat till Kumla.Även med bindaren var vi tvungna att skära ren-slag med lie. Efterhand influerades vi av modernare synsätt och slopade ren-slaget. Dock skar vi hörnen med lie. Till sist föll även detta bort. Man kom underfund med, att det som bindarhjulen tryckte ner gick att ”plocka upp” någorlunda bra, eftersom inställningen av skärbordets höjd var enkelt att reglera.

När vi skar med avläggaren, så spreds banden över gärdet. Med bindaren kunde man samla dem i den s k kärvsamlaren. Den som satt på bindarn – och samtidigt körde hästarna – trampade på en pedal och lade av banden i snygga rader. Detta underlättade, eftersom det skördade sedan skulle sättas upp på s k krakar för att torka, och i bindaralternativet slapp vi ju därför springa omkring och samla in banden inför krakningen.

En krake byggdes på så sätt att man först, med ett spett med en grövre klump i änden – en järnstör – högg hål för en stör (grov, lång pinne), krukstören. Runt den satts fyra till sex band – en skyl – som bands om i toppen med ett s k ”värband”. Dessa band gav stadga åt det hela. Sedan kom ”dösen”, som bestod av åtta till tio band beroende av om det gällde kraftigt vete eller råg eller den klena havren. Jag kan väl också tillägga att vi inte odlade kom då. Korn passar bättre till svinfoder och vi hade ju bara några hushållsgrisar,

Sedan skulle dösen täckas. Flera band träddes då på krakstören i en någorlunda stjärnformig formation. Krakstören skulle vara vass i toppen, så att det var lätt att ”trä på” banden. Ibland kunde ju stör-toppen var bruten t ex så att den var tvär och trubbig. Då hade man en s k krakspets i beredskap i bakfickan. Det var helt enkelt en spetsig kon i plåt, som man satte på toppen av stören för att underlätta det hela. Banden träddes på stören i ”liggande” position och man siktade mot att stören då skulle genomborra bandet strax under axen. På så sätt kom bandens rotända att hänga ut över dösen och bilda ett ”tak” till skydd för regn. Då gällde det också att se till att bandens rotända låg något lägre än ax-ändan för att ”taket” skulle slutta utåt och skydda bra. När det var fråga om vete- eller rågskörd, så kunde man ”stuka om” det översta bandet så att det kom att utgöra en form av halmtak, som täckte alla underliggande band. Det viktiga arbetet med att ge krakarna sin skyddande överdel överläts aldrig på oss ungar. Det var ett jobb för pappa eller storebror Olle.

Det blev givetvis en massa spill, men allt skulle tas tillvara. Därför körde man med en s k hjulräfsa för att fånga upp lösa strån. Hjulräfsan – som framgår av namnet gick den på hjul – hade täta, fjädrande pinnar som effektivt samlade upp lösa strån. Den satt man och åkte på, så det jobbet var eftertraktat, men såg man inte upp kunde man klämma hälarna när man utlöste räfsans tömnings-mekanism.

Någon gång – t ex när vädret verkade bli fint och när grödan var relativt torr – hände det att man bara reste banden mot varandra och åstadkom s k skylar. En skyl kunde bestå av ungefär fyra till sex band eller byggas på till en s k långskyl. På så sätt slapp vi j u jobbet med att sätta upp krakar. Den viktiga brödsäden satts dock aldrig i skyl. Oftast gick det bra men det kunde också hända att det kom en massa regn. Då grodde kärnorna i skylen och när det så småningom torkade upp kunde hela skylen vara sammanvuxen med långa, gröna groddar. Då var ju de flesta kärnorna utgrodda och förstörda – men vad fanns att göra. Jag minns, att vi någon gång fick ta till de järnkrokar vi använde vid isupptagningen för att riva isär skylarna, så att vi kunde lasta upp banden på skrindan för hemtransport till logen.

När krakarna ansågs torra, så skulle de in till logen. Då användes en ”skrinda”, som var ett vagns-flak med höga sido-grindar. Det var en konst att lägga ett sådant lass, så att det inte stjälpte på hemvägen. En man med hö-gaffel slängde upp banden till den som var i skrindan. Sedan hem till logen. En man i lasset slängde in banden på ”logkistan” – som utgjorde logens trägolvförsedda mittparti. Där stod en man och slängde banden vidare till log-golvet – det stora förvaringsutrymmet på ömse sidor om logkistan. Där stod en man och lade banden i en bestämd ordning med axen neråt, Vi ungar var med och trampade till det hela för att få plats med så mycket som möjligt (Närjag använder uttrycket ^—man”, så kunde det likaväl handla om en kvinna – mamma eller systrarna). Visst stack vi oss på benen, eftersom bandens rotända låg uppåt. Hade ax-ändan varit uppåt, så hade vi ju tröskat ur en massa kärnor med varat tramp och sådant slöseri fick inte förekomma.

Jag återkommer till trösken, som skedde senare på hösten eller under vintern. Närjag här har beskrivit spannmålsskörden, så vill jag berätta om det stora gisslet i sammanhanget – nämligen tistlarna. När vi band säden för hand fick vi ibland ha avklippta ärmar från t ex gamla blåblusar som ett försök att skydda oss mot tistlarna. Även när självbindaren kom in i bilden kvarstod problemet. Vi matade ju trösk^–verket för hand och inte ens läderhandskar skyddade mot de torra tisteltaggarna. Att de kemiska ogräsmedlen blev så accepterade vill jag tillskriva just deras effekt på allsköns tistlar. När bonden såg att han kunde bli av med tistlarna och andra ogräs och dessutom tå en högre skörd, så var det ju självklart att han nyttjade de kemiska bekämpningsmedlen. Att sedan användningen skedde ganska okritiskt ända fram till nittio-talets början är en annan historia, som är att tillskriva såväl forskning, rådgivning, jordbrukspolitik som samhällssynen i stort.

HÖSKÖRDEN
Pånågot sätt så var höskörden den roligaste perioden under året. Förmodligen för att det då var sommar och man var ledig från skolan och därför att sommaren alltid innebar en massa andra trevliga saker utöver arbetet. Före höskörden var det mycket som skulle ordnas. Liar och slåttermaskinsknivar skulle slipas. Räfsornas pinnar skulle ses över. Skrindan skulle tjäras och vagnsaxlar skulle smörjas med fett. Lagret av hässjestörar sågs över. Överhuvudtaget var det nog en massa underhållsarbeten som utfördes under perioden mellan vårsådd och höskörd. Underhåll som inte alltid var att hänföra till höskörden.

Slåttern skedde med slåttermaskin – troligen av märket McCormik En slåttermaskin drogs av en till två hästar och bestod helt enkelt av en s k knivbalk med en tandad kniv_ Kniven (eller knivbalken) stack ut på höger sida och hade väl en arbetsbredd på cirka 1,5 -2 meter. Kniven hade triangelformade vassa skär, Den drevs fram och tillbaka via en vevstake, som i sin tur drevs via kuggdrev från maskinens hjul. På så sätt klipptes grödan av. Höskörden startade inte förrän efter midsommar. På den tiden strävade man efter största möjliga skörd och funderade inte så mycket på näringsvärdet i fodret. Möjligen var de timotej- och klöversorter, som ingick i vallen, senare i sin utveckling än dagens sorter. Ida- räknar man med att höskörden skall vara avklarad före midsommar under förutsättning att vädret är normalt.

Efter slåttern låg det slagna gräset och torkade några dagar. Hövändare, som vände och luckrade strängarna och underlättade torkningen, var inte vanliga även om det fanns hästdragna sådana. (Idag mejar man med slåtterkross, som krossar stråna för att påskynda torkningen samtidigt som man använder effektiva vändare). På den tiden, om det kom regn, kunde det hända att vi fick gå med gafflar och vända det slagna gräset för att ge det en chans att torka.

Så blev det dags att hänga gräset på hässjor för torkning, Först höggs hål med järnstören till sju hässjestörar. Mellan störarna spändes ett varv med järntråd Höet samlades ihop med en räfsa – en hästdragen s k släpräfsa. En släpräfsa, var att likna vid en stor kratta med långa framåtriktade pinnar. Arbetsbredden var väl ungefär två meter och den släpade på marken – därav namnet – dragen av en häst. Man tog en sväng med räfsan runt hässjan och fyllde den. Körde sedan till hässjan och tippade av en hög gräs. Sedan var det att med högaffeln slita loss ett lämpligt sang ur högen och hänga det över hässjans järntråd. När det första tråd-varvet var fyllt – det gällde att inte vräka dit för mycket gräs – så spändes ett nytt varv tråd och så fortsatte det tills fyra trådvarv var fyllda. Var den slagna vallen frodig, stod hässjorna tätare och man behövde inte heller göra så vida svängar med släpräfsan. Jag vill minnas, att det ett år var så dålig skörd att det blev endast två hässjor på Storstycket, som ändå var det största gärdet. Vintern som följde då måste ha varit knepig vad gäller att förse djuren med foder.

Småningom torkade hässjorna och det var dags att köra in höet. Proceduren då var att först peta av höet från trådarna. Sedan med gaffel slänga upp det i skrindan, där en man lade lasset. Som regel var det väl två hässjor i lasset. Sedan hem till skullen. Där gafflades höet in genom skull-luckan på baksidan av lagårn. Två man gick åt för att gaffla det vidare åt sidorna till ”slutstationen”. Vi ungar måste då vara med och trampa. Trampa hö betydde – precis som det låter – att trampa omkring så att höet pressades ihop så att så mycket som möjligt skulle rymmas på skullen. Arbetet kunde ibland underlättas av att vi klängde upp på någon takbjälke och hoppade ner i höet. Överhuvudtaget var hö-körningen ett svettigt jobb i sommarvärmen med blad och strån kittlande under skjorta och byxor men den lilla plågan löste vi genom att knalla ner genom Sanda-hagen till Mölleviken eller Sandstranden för välbehövligt bad.

Som regel fick inte allt hö plats på skullen. Detta tydde på god skörd och var välkommet. Då lade vi ”stackar’ bakom lagårn. En stack- vare sig den innehåller hö eller halm – är egentligen en stor hög som formats så att den skall motstå regn och rusk. Att lägga en höstack var därför ett viktigt jobb. Stacken skulle ju för det första inte ramla omkull. För det andra skulle sidorna vara släta och avslutningen – toppningen – motsvara ett brant tak. En riktigt lagd stack klarade regn och höstrusk Det var trevligt när det fanns en höstack, där hade nämligen harar och rådjur foder att hämta under vintern. Tänk dig att titta ut genom lagåras immiga fönster en månljus vinterkväll föratt ”kolla” hur många harar och rådjur det var vid höstacken.

TRÖSKNING

På hösten, innan djuren togs in, måste det tröskas en del. Vi hade inte så stora lagringsutrymmen, att hela skörden kunde tröskas på en gång. Därför måste vi tröska även någon gång på vintern och på vårkanten. Mina första minnen av tröskning var att vi hade ett s k vandringströskverk. Det bestod av ett stort horisontellt hjul utanför logen. Hjulet drogs runt av en häst, som gick runt, runt_ Troligen kommer benämningen Vandringströskverk därav. Det här hjulet var ganska högt placerat och drev genom kuggar en s k stjärnhjulsstock. Den gick in till tröskverket och drev verket medelst kuggar. Själva tröskverket var mycket enkelt och tröskade enbart ur kärnorna. Rensningen skedde på så sätt att halmen med lösa kärnor kastades på en anordning som liknade en tätpinnad stege – ett rissel. En finare rensning av agnar, boss och kärnor gjordes med hjälp av ett stort runt såll, som skakades för hand. Den sista finrensningen kunde göras på en ”Harpa”. En ”Harpa” vevades för hand och hade en fläkt som blåste bort agnar och andra lätta föroreningar. Det fanns också harpor med mera utvecklat rensverk för t ex rensning av utsäde. Halmen lades i en skrinda för direkt transport till skullen eller bars till en stack. Jag var för liten för att vara med på trösken då men har ändå svaga minnen av hur det gick till.

Småningom fick vi ett riktigt tröskverk som också rensade säden. Dock hade vi ingen halm- eller bossfläkt som kunde blåsa halmen och bosset till önskad plats, utan dessa varor hanterades för hand. [bland gick halmen direkt ner i en skrinda utanför logen där en man tog hand om den och trampade lasset. På hösten, när vi tröskade i flera dagar, lades halmen i stack . dit den fick bäras och kastas upp till den som lade stacken. Agnarna och bosset föll ner under verket och skyfflades ut med en speciell grep till en vagn utanför. Någon gång samlades även bosset i en stor hög utanför.

Det gick åt många armar för klara tröskers. Först två man i loggolvet, varav den ene lade upp banden på matarbordet, som var en lucka bredvid den som matade verket. Denne i sin tur skar upp banden med en kniv och fördelade in stråna i en jämn ström i cylindern, som roterade med högt varv. Där tröskades kärnorna ur för att sedan hamna i rensverket. Halmen gick vidare över halmskakarna där de sista kärnorna föll ur och bosset föll ner under verket.

Vid rensverket var en man för att ta undan säckarna vart efter de fylldes. Således två man i loggolvet, en som matade, en som tog undan bosset, en som tog undan säckarna och hade tillsyn över det hela och en som tog hand om halmen såvida den inte skulle läggas i stack för då gick åt tre man där. Jag far det till sex å nio man.

Det dammade förskräckligt och agnar och boss stack och kittlade innanför skjortan. Än idag, känner jag hur det ryser i kroppen när jag kommer i närheten av sådant damm. Vissa år kunde säden vara angripen av rost och då blev det ännu otrevligare dammning vid trösken. Det här gjorde, att när vi ungar var på hemväg från skolan och hörde att tröskverket var igång, så drog vi nog benen efter oss lite extra för att inte komma onödigt tidigt hem för att klä om tillvardagskläderna och rycka in på logen.

Nu drogs verket av en tändkulemotor via en lång bred drivrem. Överhuvudtaget var det många remmar, som drev verkets olika delar. Några skydd för axlar eller remmar fanns inte. Det var väl en guds försyn att ingen korn till skada. Motorns tändkula värmdes upp med blåslampa. Sedan drog man runt balanshjulet och förhoppningsvis startade den då. Först när motorn startat och remskivan snurrade för fullt, kunde man lägga på drivremmen_ Ytterligare ett tillfälle då man kunde ha fastnat och lemlästats. Motorn kyldes med vatten från en stor tunna. På tunnan satt en anordning med finmaskigt nät uppriggat. Motorns varma vatten steg upp till nätets överkant och rann sedan ner utmed nätet och kyldes då någorlunda.

ANDRA HÖSTARBETEN

Höstsådden nämner jag inte. Den skilde sig egentligen inte från vårsådden med undantag att vi ibland behövde ”bulta kok”. Höstbruket skulle visserligen vara grovt – ”på hösten som en höna, på våren som en böna” – hette det. Men ibland kunde det finnas väl stora jordkokor. Eftersom man inte vältade efter höstsådden, så fick vi istället gå över gärdet och med stora träklubbor bulta sönder de värsta.
Efter skörden skulle krakstörarna köras in och läggas upp i snygg hög under en stor, tät gran. Om vi hade haft någon vall inhägnad med taggtråd, så skulle den lindas upp på rullar och pålarna köras hem.
Potatisen skulle ur jorden. Man körde upp den – delade fåran –­med ett årder. Sedan fick man krypa i faran och riva efter potatisen i jordsträngarna årdret lagt upp.

Vi jobbade i regel två och två och slängde småpotatisen i en hink och den prima varan i en annan. Hinkarna tömdes i säckar för transport hem till källaren. Småpotatisen blev till grisfoder.

DET STORA HÖSTJOBBET VAR FÖRSTÅS HÖSTPLÖJNINGEN.
Den skedde alltid med par-hästar.
Vi hade en plog av märket Virginia och en lättare Oliver-plog. Först lades upp en ”rygg”. En klyvrygg,som kallades konsulentrygg – troligen en nymodighet uppfunnen av någon konsulent. En rygg var de första fårorna man plöjde. Man körde först en fåra, vände sedan och körde en åt andra hållet. På så sätt ”klövs” jorden i två tiltor. Mellan dessa tiltor fick inte finnas någon fast jord, som kunde ge ogräs chansen att sticka upp. Sedan vände man och ”tippade ” tillbaka tiltorna – sic, en klyvrygg var åstadkommen.

Ryggen skulle alltid ligga där fjolårets slutfåra varit annars skulle fältet till sist ha blivit som berg-och-dalbana. Ryggarna låg på bestämda avstånd, som stegades fram. När man kört fara upp och fåra ner runt ryggen, gjorde man detsamma runt nästa rygg tills det var dags att plöja slutfåran mitt emellan ryggarna. Dagens plöjning med växelplog verkar nästan tråkig. Det är ju bara att börja i ena kanten av fältet och sen köra fram och tillbaka tills man kommer till andra kanten. Plöjarna nu kan inte yvas över låga, väl genomplöjda ryggar eller snygga, raka slutfåror. Givetvis anordnades plöjningstävlingar (bland alla andra arbetsmoment det tävlades i som t ex mjölkning, höhässjning, hästkörning, hästuppvisning, strykning av tvättkläder m m). Det var SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund) som stod bakom. Olle blev en gång distriktsmästare i plöjning med häst (=länsmästare).

VINTERARBETEN – MED BL A ISUPPTAGNING

Jordbruksarbete under vintern handlade mest om att sköta djuren. Någon gång måste vi tröska för att få fram foder. Givetvis fanns det diverse underhållsarbeten att utföra men med ouppvärmda utrymmen och med dålig belysning så blev nog inte mycket gjort därvidlag. I stugan däremot hade kvinnfolken alltid arbete. Kanske fanns det någon väv på gång. Annars var det väl fråga om sömnad eller stickning och liknande.

NÄR ISARNA LAGT SIGoch blivit tillräckligt tjocka, måste vi se till att skaffa hem is till isstacken. lsen var ju helt nödvändig för att klara såväl mjölk som matvaror. Som nämnts, låg isstacken borta vid vedboden. Först skulle sågspånet skottas bort så det bildades en ungefär en och en halv meter djup, fyrkantig grop. Måtten på gropen var noga avpassade så de stämde med måtten på ett antal isblock. Annars riskerade man att det blev luft i kanterna och isen kunde smälta där. En del av spånet lades ut till en slags körbrygga vid sidan om stacken. På så sätt kom islassen upp en bit så att man inte behövde lyfta blocken. Oftast hade spånet frusit. Då fick man spetta loss stora stycken ur nästan halvmeter tjockt, fruset spånlager. När detta var klart, var det bara att hoppas att det inte skulle komma en massa snö. I så fall blev det dessutom jobb med att skotta bort snön.

I regel togs isen i Mölleviken söder om Salsudd. Först högg man upp ett hål stort nog för att issågen skulle kunna stickas ner där. Sedan sågade man ut block med hjälp av vinkel­mallar. Blocken flöt omkring i vaken och fördes med hjälp av båtshake fram till kanten där kälkarna stod. Två man fångade upp blocken på en krokförsedd s k isgrind (två grova slanor ihop-spikade med en dryg halv meters avstånd och med krokar i ändarna). Grinden med blocket drogs upp på den fasta isen och lades mot kälkarna. Sedan drog man upp blocket från grinden till kälkarna med hjälp av stora s k iskrokar. Blocken höll väl måtten ungefär 1×0,7 meter.

På kälkarna låg en s k vedbom, som också användes när man körde famnved. Den bestod av två grova slanor sammanfogade med cirka o,6-o,7 meters avstånd. De var försedda med broddar (sådana man kompletterade hästskorna med på vintern) för att isen inte skulle glida av. Hemma vid isstacken hanterade man blocken med iskrokar och lät dem glida på en planka ner i den uppskottade gropen. När de sista varven med isblock lades, fick man förstås dra dem svagt uppåt på plankan. Med hjälp av spett och isbill jämkades blocken ihop så att där inte förekom något mellanrum, allt för att isen skulle hindras från att smälta. När stacken var full, var det dags att skotta över sågspånet som dels låg i den nämnda körbryggan och dels i en hög bredvid. Någon gång fick vi lov att hämta mera spån från sågen på Hörningsholm. Bredvid den stora stacken, lades en mindre. Det hände att vi då tog isen från lagårdsdammen eller från dammen vid Berga mellangård, om det nu var så att det fanns lämplig is där.

Förhoppningsvis var det kälkföre när det var dags att ta upp is. Att köra på vagn var betydligt jobbigare, framför allt när man lastade på isen. Isen skulle helst vara av typen kärnis, som var hållbarare. Ibland fick man leta efter lämplig is och det hände till och med att vi fick köra is per lastbil från Borgsundet nedanför Hörningsholms slott. Isupptagningen skedde som regel i samarbete med Berga, eftersom det var ett arbete som fordrade många man och som skulle ske snabbt när man väl hade börjat.

På sommaren skottade man sig ner till isen, högg loss lämpliga stycken och körde dem på en kärra till bassängen i källaren där mjölken kyldes. Fanns det mat i isskåpet i boden, så högg man mindre bitar som passade där.

VEDHUGGNINGi skogen var annat vinterjobb. I arrendet ingick rätt till s k årsved. Jag tror att det rörde sig om fyra famnar eller sexton kubikmeter men det var inte så noga med de måttet. Skogvaktare Hagberg stämplade träden där vi skulle ta årsveden. Han var hygglig och såg till att platsen inte låg alltför illa till. Jag har mest minne av att vi högg s k långved (cirka tre meters längd beroende på grovleken). Någon famnved höggs nog också. Den kapades i meterlånga bitar, som klövs i skogen och där travades upp för torkning. Veden kördes hem och lastades av utanför vedboden för att kapas och klyvas på våren. Sedan låg den huggna veden på bergknallen framför vedboden och torkade under sommaren. för att sedan travas in i vedboden – ett jobb för oss ungar framförallt.

ANDRA DIVERSE ARBETEN

När jag berättade om trädan, beskrev jag hur dikena där sköttes. Det hände väl, att även andra diken rensades. Oftast räckte det att rensa dikesbotten med en särskild skovel (en skovel – eller skyffel – är en ”spade^—med längre skaft än en vanlig spade och med tvärhuggen framkant). Ibland måste man ”hugga” rent även på dikes-slänterna. Då måste man använda en vanlig spade.

Gällde det däremot att gräva ett täckdike, så använde man s k slungor. Ett täckdike gräver man för att dränera bort vattnet i åkern. Det är smala diken med en dryg meters djup. På botten lägger man tegelrör och ser till att dikenas lutning är sådan att vattnet kan rinna till det stora s k ”utfallsdiket” där täckdikena mynnar. Så fyller man tillbaka den uppgrävda jorden och så ligger rören där under ytan och fungerar som vattenavledare. Idag görs allt detta med maskin där dikesdjupet/lutningen kontrolleras med laser. Slungorna, som man använde när man grävde täckdiken för hand, var spadar, som dels var mycket smalare och dels var mycket längre än vanliga spadar.

Det var inte bara i trädans diken, som vi slog slänterna med lie utan det kunde ske lite varstans, beroende på hur växtligheten i dikena var. Växtligheten vissnade ju så småningom om och samlades på dikets botten och försämrade dikets vattenavledande funktion. Om det skedde, måste vi ju annars rensa diket med spade och skovel. Det var lättare att förebygga detta genom att i tid slå av gräs och örter och räfsa upp dem ur diket. Ett annat arbete som rörde dikena var att kolla ” täckdikesögonen”. Täckdikesöga, betyder dräneringsdikenas utlopp i ett större dike. (Täckdiken, kallas de med tegelrör lagda dräneringsdikena i åkern). Om de var igenslammade eller på annat sätt igentäppta, så fungerade ju inte dräneringen. Därför måste de kontrolleras emellanåt.

GÄRDESGÅRDAR OCH STÄNGSELmåste också underhållas årligen. På våren — innan djuren släpptes ut och sedan tjälen gått ur backen – var det att lasta på diverse stängselmaterial på en vagn och köra ut i hagarna och kontrollera stängslets kondition. från den nämnda vagnen hämtades då det material som behövdes. Jag minns en gång då Olle och jag var i Rök-kurs-hagen och kommit upp mot Bergas gärden. Vi hade den lite late och drumliga hästen Grålle framför vagnen. Rätt vad det var brakade det till och när vi tittade oss om, så låg Grålle pladask på marken. Vad hade hänt -jo, Grålle betade förstås av det spirande gräset och var ibland för lat för att flytta på benen, så när han sträckte sig efter några strån längre bort trasslade han ihop benen på något vis med resultat att han dråsade omkull. Då var det bara att klatscha till honom på länden så reste han sig upp. Konstigt nog hade inte skaklarna (draganordningen på vagnen) tagit någon skada, så det var bara att jobba vidare med stängslet och Grålle skötte sig perfekt resten av dagen.

VÄGUNDERHÅLLvar ett annat underhållsjobb, som dock inte direkt rörde sig om gårdens underhåll. På något sätt hade pappa ett avtal med vägförvaltningen (idag heter det vägverket) om att utföra visst underhåll på vägsträckan mellan Skanssundsfärjan och Gumsekulla. Söder om nuvarande bygdegården, delar sig vägen. Till vänster kommer man till kyrkan och till höger fortsätter man mot Kasholmsbron och vidare mot Hölö och E4.^–an

Den platsen heter Gumsekulla. Detta vägunderhåll innebar att vi lastade på grus, som låg i hög vid Sanda och på ytterligare någon plats. Sedan knallade hästen i sakta mak mot Skanssundsfärjan, för att där vända tillbaka mot Gumsekulla. Det vi gjorde var att fylla igen groparna i vägen med grus. Vi talade inte om att fylla gropar, utan det hette att vi ”fyllde gröpper”. Det härjobbet innebar en trevlig omväxling – vi slängde på några skövlar grus på vagnen och sedan skrittade hästen vägen framåt i stilla mak. Träffade vi någon grop i vägbanan, så slängde vi dit e^–n skovel grus och så knallade vi vidare. Jag vet inte vilken ersättning pappa hade för detta arbete men alltid gav det väl några kontanter till försörjningen.

JOBBET MED ROTFRUKTERNA – kålrötter eller foderbetor – höll jag på att glömma.. Sådden skedde med 45 cm radavstånd. Strax efter uppkomsten, kunde det vara nödvändigt att gå fram med en hacka för att luckra och få bort en del ogräs. När plantorna vuxit sig lite större, skulle de gallras.

Det var då för främst oss ungar, att krypa rad upp och rad ner och gallra så att plantavståndet blev 25-30 cm. Det var ett drygt jobb i sommarvärmen och man fick ont i knäna. Sedan vidtog flera hackningar för att hålla borta ogräset. På hösten, innan frosten, var det dags för upptagning. Man drog upp kålrötterna (eller betorna) för hand och putsade av jorden med baksidan av en speciell kniv (närmast lik en machete). Sedan skar man av blasten. Den slängdes i en hög för sig och roten i en annan. Blasten utfodrades korna med på hösten så länge den räckte. De kunde bli mycket lösa i magen av blasten, vilket inte var särskilt trevligt vad lagårdsarbetet beträffar- men de mjölkade bra. När vi började använda foderbetor, hände det att vi lade blasten i en hög. Högen täcktes med halm och med jord som tyngd på toppen. Det blev helt enkel en sorts ensilage (lufttätt lagrat färskfoder) av det hela. Ur den högen kunde man sedan med spade hugga loss lämplig mängd foder och kärra in till koma dagligen.

Rötterna – vare sig det var kålrötter eller foderbetor – kördes ihop till en stuka. En stuka är en långsmal hög (liknande en limpa) av rotfrukter eller potatis. Stukan täcktes med halm, som hölls kvar genom att vi slängde upp en del jord på den. När kylan kom, måste hela stukan täckas med ett 30-40 cm tjockt jordlager. För luftningens skull täcktes dock inte själva toppen. Under vintern måste man sedan hämta några lass rotfrukter från stukan då och då. Då blev det att hugga sig igenom det tjälade jordlagret med hjälp av slägga, kilar och spett. Rotfrukterna förvarades i en särskild avbalkning i stallet.

Korna fick rotfrukterna hela i rännan på foderbordet och lyckades (trots frånvaron av tänder i överkäken) få i sig godsakerna. En enda gång hände det, att en ko satte en bit av en beta i halsen. Landström på Berga, som var lite mer djurkunnig än andra, lyckades inte få loss den med hjälp av en strup-sond ( ett långt, böjligt, tunt ”rör” som kördes ner i foderstrupen). Veterinär tillkallades. Han lyckades inte heller med sonden. Han tog då till en grov ståltråd, i avsikt att ändra bet-bitens läge. Först verkade det som han lyckats och kossan såg kry ut. Senare på dagen svällde buken upp utav gaser, som inte kunde komma ut den rätta vägen. Det blev nödslakt (det betyder att slakteriet rycker ut med en särskild bil för att slakta och ta hand om det arma djuret). Då visade det sig, att veterinären slitit hål på matstrupen med ståltråden med påföljd att den svullnade igen. Veterinären blev en tid därefter s k veterinär-råd på Lantbruksstyrelsen i Stockholm.

POSTKÖRNINGEN – ETT UNIKT ARBETE

När farbror Hilmer i Stenbacken gick bort, övertog pappa postkörningen till Järna. Gårdarna, som servades med detta, var Hörningsholm, Dåderö gård, Engsholm och Dåderö på Mörkösidan samt färjkarlen vid Ulvsundsfärjan. På Järnasidan handlade det om Nibble, Säby, Säbylund, Pilkrog och Satta Kvarn. Vår egen post däremot gick via posten på Mörkö. Till Saltåkvarn hade pappa ibland med några säckar havre, som där maldes till gröpe åt korna eller krossades till hästarna

Vid respektive ställe hängdes ut en postväska i läder, som lämnades i retur på återresan. Väskorna togs om hand på postkontoret i Järna, vilket låg i järnvägsstations-byggnaden. I väntan på att posten tömt väskorna och fyllt dem med eventuell inkommen post, så kunde pappa klara av andra ärenden eller dricka kaffe på det lilla kaféet, som låg bredvid stationen och vars byggnad (som är borta idag) hade en säregen arkitektur och en egen historia. Så var det bara att vända hemåt igen och leverera väskorna i retur.

Postkörningen skedde vareviga dag, i ur och skur, i snöstorm eller sträng kyla, lördag som söndag. Jag vill minnas att det endast var annandag jul, -påsk och -pingst som det inte gick någon post. Senast klockan sju på morgonen rullade foran iväg – på sommaren med vagn och på vintern med släde om det var före för detta – för att återkomma ungefär vid tvåtiden på eftermiddagen. Någon sommarsöndag kunde det hända att Olle spände cykelkärran efter cykeln och trampade iväg den långa traden. Jag minns också en gång under de stränga vintrarna på 40-talet, att det var snöstorm och minst 25 grader kallt. Då körde Olle, eftersom han bedömdes ha större chanser att hålla sig vid liv och inte förfrysa.

Det var roligt att få följa med pappa på postkörningen någon dag under sommarlovet. För det första, så fick man ju då se lite av stora världen. För det andra, så berättade pappa alltid om saker, personer eller annat vi träffade på efter vägen. Helt klart är givetvis att besöket på ovannämnda kafé bidrog till den nöjsamma upplevelsen.

Färden gick via den nu nerlagda färjan mellan norra Mörkö och Järna-sidan – Ulvsundsfärjan. Det var en färja som drogs för hand. Tänk dig först en tjock tross spänd över sundet. Färjan var förbunden med den via rullar (hjul). Man körde ombord via en trälucka, som sedan fälldes in. Man hjälpte alltid färjkarlen att dra färjan. Då hade man en grov träbit – närmast liknande en klubba – som kallades ”dragkloss”. I den fanns en kraftig skåra (ursågning). I skåran klämdes trossen fast. På så sätt var man då fast förbunden med trossen. Trampade man då på framåt, så rörde sig färjan åt motsatt håll, eftersom trossen var fast och likaså dragklossen medan själva färjan ju flöt lös och ledig. Man kan likna det hela med de motordrivna motionsband, som finns på dagens ”gym”, fast här var det vi själva som tryckte bandet (färjan) bakåt.

HÄSTARNA kan vara värda ett eget kapitel. Vi hade som regel tre hästar. Bäst minns jag Svarten, Grålle och Bläsen men har också något svagare minnen av de som fanns tidigare. På den tiden kunde man ha hästar som ägdes av armen – s k Regementshästar. Man hade då ett avtal med något hästanspänt regemente (i vårt fall artilleriet Al vid Valhallavägen i Stockholm). Armen hade ju massor med hästar på den tiden. Alla dessa behövdes inte i regementets dagliga, fredliga verksamhet men genom att vara utackorderade (som det hette) på olika gårdar, så fanns de i en sorts reserv. Det hände att en sådan häst kunde bli ”inkallad” för en kortare tid. Grålle var från början en regementshäst men ” friköptes” så småningom. Av tidigare regementshästar vill jag minnas en valack som hette Brunte och en märr som hette Svea och framförallt Rollo, en helsvart trevlig häst som jag tror var av nordsvensk ras.

Rollo var allas kelgris. Han kunde t o m kliva uppför trappan till stugan för att få sig en brödbit. Han blev ”inkallad” till A l en gång. Transporten dit skedde med en av öns lastbilar,

som hade monterat på en s k kreatursbur på flaket. Speciella djurtransportbilar fanns inte då. Allt gick bra ända tills man kom på Arsenalsgatan mellan Stureplan och Valhallavägen i Stockholm. Då fick Rollo för sig att han skulle hoppa av. Han gjorde så, och dundrade först ner på lastbilshyttens tak för sedan dunsa i gatan. Folk samlades och polisen kom. Olle fick springa med hästen en liten bit, så att polisen kunde se att Rollo inte tagit skada av hoppet och så var det bara att fortsätta resan.

När Rollo skulle hämtas hem efter sejouren på Al, reste Olle och Karl-Axel i Berga (Berga hade också en regementshäst att hämta) till Stockholm för att rida hem på hästarna. Nu var det så, att även bassarna på A1 hade Rollo som sin favorit. Rollo skulle skos inför hem­ritten och då bjöds han på en stor hink med havre. Det var natt innan Olle och Karl-Axel ridit de dryga tio milen från Stockholm och på morgonen märktes att Rollo var sjuk Han hade fått tarmvred som en följd av all havre och överlevde inte detta. Det fanns ingen bot för detta. Jag tror att han sköts och grävdes ner någonstans. Då fick vi ungar inte vara med.

Jag minns en annan regementshäst – en brun märr, som var alldeles omöjlig att hantera. Hon bara skenade iväg, sparkade och slog bakut. För att kväsa henne, spände vi henne för en timmerkälke (det fanns ingen snö) och lassade på ett lass med ved. Vi tänkte att det skulle gå så tungt att hon skulle dra lasset i normal takt. Ingalunda – hon skenade iväg så att gräs och stenar rök om ekipaget. En gång hände det att syster Ulla trampade igenom några ruttna plankor uppe på höskullen och dråsade ner just på ryggen av den här märren. Men tänk – då stod hon helt lugn och sparkade inte ens, till Ullas smala lycka. Till sist blev vi ändå tvungna att lämna tillbaka henne till A 1.

Grålle – den regementshäst som ”friköptes” — var lite smått lat men var lugn och bra att köra. Han klarade ut de flesta situationer han hamnade i. Jag har tidigare nämnt hur han dråsade omkull en gång när Olle och jag höll på med reparation av stängsel en vårdag. En annan gång, på vårvintern, skulle jag köra hem ett lass ved från skogen. Då hände samma sak. Grålle dråsade omkull, hur det nu kunde gå till. Jag hade lärt mig, att man skulle lägga sig över hästens huvud för att hålla den lugn så att den inte bröt sönder skaklar och seldon när den försökte komma på benen. Jag gjorde så, men märkte efter ett tag att Grålle låg helt lugn vare sig jag låg över huvudet eller inte. Det var bara att lossa på skaklarna och klatscha till honom i baken för att få honom på benen och sedan köra vidare.

Grålles dagar höll på att sluta några dagar före jul några år sedan vi flyttat till Kumla. Jag minns inte året men Aina och Olle var gifta. Grålle fick förstoppning och hade tydliga buksmärtor. Av veterinären fick vi rådet att hålla honom i rörelse. Hela eftermiddagen ledde jag hästen fram och tillbaka på vägen. Det hjälpte inte, så en förnyad kontakt med veterinären ledde till rådet att ringa nödslakten. Nödslakt-bilen var sen och dök inte upp förrän vid niotiden på kvällen. Det var en kväll i advent och Aina hade bakat pepparkakor, så det passade bra att bjuda slaktaren på kaffe och nybakade pepparkakor. På så sätt gick väl ytterligare en halvtimma innan vi drog oss mot stallet. Döm om vår förvåning när vi kom in där. Bakom Grålle låg en stor hög ”skit”. I sista stund hade magen kommit igång och Grålle levde i ytterligare många år.

Svarten var en häst, som gärna bör ägnas några rader. Pappa köpte honom av en hästhandlare i Södertälje. Pappa tyckte att det var en bra häst och menade att när de andra gubbarna, som provkört hästen klarat av detta, så skulle även vi göra det – alla Svartens olater till trots (Gubbarna hade säkerligen bjudits på en vända på Stadskällaren före köpet). Svarten var helsvart och var inte renrasig ardenner, utan hade troligen en stor del nordsvenskt blod i sig. Han var bilrädd, han bets och sparkade, så man kunde verkligen undra om detta var ett lyckat köp. Med tiden kom vi underfund med, att Svarten var en helt underbar häst på alla sätt och stannade som något av en trotjänare långt sedan vi flyttat till Kumla och åldern småningom tog ut sin rätt.

Någon gång hände det att han ville sparka bakut, när vi gick upp i spiltan men mest blev det bara ansatser till spark – gudskelov. Däremot högg han (han bets). Vi måste gå upp i spiltan med fodret. Då gällde det att hålla händerna om höfånget på sådant sätt att man inte blev biten.

Strax efter det vi fått Svarten, åkte Olle in till Trosa sjukstuga för blindtarmsoperation. Hur skulle vi klara den besvärliga hästen? Jo – när vi gick upp i spiltan med ett höfång, så höll vi en grov gren av en nyponbuske på sådant sätt att han fick hugga i den. (Jag har hört talas om, att man kunde koka en kålrot och hålla den på samma sätt, så att hästen fick bita i den ”heta potatisen”. Efter några gånger var det inte så ”roligt” för hästen att hugga, vare sig det var fråga om törntaggar eller heta kålrötter. Då Svarten högg efter oss, när vi kom upp i spiltan, blev han samtidigt rädd och försökte krypa ihop och darrade nästan. Tydligen hade fått en massa stryk tidigare. Det fick han aldrig hos oss och han blev med tiden en häst som man kunde hänga om halsen på eller krypa under. Dock slutade han nog aldrig helt med att kasta till med huvudet som inför ett bett. En gång högg han mig i ryggen, närjag skulle koppla ihop honom och Grålle för körning i par, och bet loss skinnbit stor som en dåtida femöring.

Svartens rädsla för bilar gick väl aldrig över, men han vande sig mer och mer. Innan vi riktigt visste hur vi skulle tackla detta, så spände vi honom till höger om Grålle när vi körde med parhästar. Det var ju vänstertrafik då. När vi körde på landsvägen och det kom en bil, så kastade sig Svarten åt vänster och trängde ner den betydligt vekare Grålle i diket. Efter några sådana turer, spände vi Svarten som. vänsterhäst, så att han kom lite längre från mötande bilar. Det hjälpte, men han skyggade fortfarande en hel del i sådana situationer.

Han var en underbar häst att köra. Han hade ett mycket skarpt trav. När vi körde i skogen var han fenomenal. Svarten var med när Olle och jag sågade ner skogen bakom nuvarande reningsverket vid Hörningsnäs på Grödingesidan. Vi körde också ut timret. Först ” lunnade” vi ihop det i vältor för senare transport med kälkar. Lunna, betyder att vi kopplade en kätting runt stocken och släpade den genom ris och andra hinder fram till en lämplig plats, där vi sedan kunde lasta stockarna på timmerkälkar för transport ut till vägen. När man kopplade kättingen runt stocken, stod Svarten helt lugn men så fort man tog tag i tömmarna, då bar det av. Man behövde inte alls mana på och knappast styra heller. Jag tror, att i skogen kom Svartens nordsvenska blod till sin rätt.

Till sist några ord om Bläsen. Det var den häst som jag minns alltid gick på ”posttraden” till Järna. Han var en bra travare och när rasen skulle bestämmas, talades det ”Amerikansk travare”. Jag tror att jag läst om den typen av häst men tror inte att det avser en speciell ras. Bläsen gick aldrig ute på bete. Han skulle ju vara körklar tidigt varje morgon och att då dessförinnan hämta herr honom från hagen skulle blivit jobbigt. En gång släppte vi ut Bläsen i hagen. Då galopperade han bara omkring så att skorna till sist lossade.

MINNEN FRÅN OLIKA HELGER. Helgerna – då som nu – var ju de festliga tillfällen som mycket av vardagslivet syftade fram till och de kan därför ges ett eget avsnitt.

Vad lekte vi med då? Ja vi saknade inte leksaker. Inomhus rörde det sig om bilar och andra mekaniska saker, som drogs upp med en liten nyckel (batteridrivna leksaker fanns inte). Pussel, olika bygglådor, målarböcker är exempel på andra saker vi fördrev fritiden med. Utomhus hade vi t ex en sparkcykel och t o m en stor trampbil.

Den såg ut som gammal öppen T-ford. Den var mörkblå, klädd med något skinnliknande material (pegamoid troligen) och hade små dörrar på sidorna och träratt. Den här bilen var väl den verkliga statusleksaken. Ändå körde vi sällan omkring med den, och jag vet inte på vilken skrot den slutade sina dagar.

Utomhuslekarna kunde vara kurragömma, hoppa hage eller liknande aktiviteter som inte fordrade några redskap. Jag minns t ex inte att vi hade någon fotboll förrän sent på fyrtio-talet.Visst hände det, att man byggde upp en lagård utav pinnar och där djuren bestod av grankottar i olika storlekar med ben av stickor.

På söndagarna drog vi kanske iväg ut i skogen och hittade på lekar där. Då höll vi i regel till i skogen bort mot Grindstugan och speciellt på ”Höga berget” mittemot Grindstugan. Där kunde vi bygga kojor, smyga på varann (herre på täppan) eller bara klättra på berget. Även på den tiden influerades vi ungar i våra lekar av utvecklingen i omvärlden. Under krigsåren i början av 40-talet, lekte Lars och jag ofta krig – eller åtminstone att vi var soldater. Vi hade träbössor, som pappa snickrade åt oss. Med dem kunde vi krypa omkring i dikena eller bakom av stenar och stockar byggda värn, där vi låg och hojtade pang-pang. En anledning till dessa ”militärövningar” var nog det faktum att Hemvärnet bildades 1940 och sågs i olika övningar på söndagarna. En annan anledning tror jag var, att på Näsbacken vid Hörningsholm hade delar av Al (Svea Artilleriregemente) sitt sommarläger. Småningom (på 50-talet) utnyttjade livgardesskvadronen
(K 1) den anrika lägerplatsen på Näsbacken. Man skulle kunna säga att vi föddes upp med närkontakt till militärer.

Under vintern, var aktiviteterna mer självklara. Skid- och skridskoåkning så klart. Jag berättar först om skridskoåkningen. Vi hade ett antal skridskor av typen ”spiskrokar” (de hade uppåtböjda spetsar) och spändes på pjäxorna med läderremmar. Småningom, fick jag något som kallades ”halvrör”. Det var en skridsko med en glidskena, som såg ut som den tidens rörskridskor men den hade ingen känga, utan spändes fast på pjäxorna. Då man skulle spänna fast dylika åkdon på pjäxan, måste man noggrant ställa in de läppar/piggar som fäste skridskon vid pjäxans sula. Baktill hade man en rem över vristen. Jag minns, att vi hade ett par skridskor med mycket elegantare lösning på detta. De hade en typ av ”hävarm” ovanför skenan som vidgade eller stängde de här läpparna/piggarna.

När jag var något äldre, var ju den stora drömmen att kunna skaffa ett par riktiga hockeyrör. Det fanns två märken att välja på i dåtidens Sverige. Gillbergs (i Uppsala) eller Östblads (i Järna). Hos Östblads kunde man, enligt hörsägen, inhandla sekunda exemplar. Inte

ens sådana hade jag råd med. Dock köpte jag väl ett par hockeyrör senare i livet men katten vet av vilket märke – kanske rent av JOFA eller ABC? Liknande bekymmer innebar ju bandy- eller hockeyklubborna (att notera är, att hockeyn kom in som intresse i mitt liv något senare). För att få till en bra bandyklubba, kunde man gå ut i skogen och leta rätt på en enbuske med rätt böjning och sedan ”snida” till den. En bra hockeyklubba var svårare att åstadkomma, men jag skulle kunna berätta om en mängd olika konstruktioner vi prövade.

Vår skridskobana var främst lagårdsdammen. Hade det regnat mycket under hösten, så fanns där mycket vatten, som kunde bli till en fin is. Ändå stack det upp en och annan sten, som vi fick väja för eller hoppa över. Kom det snö, så var det bara att skotta upp en bana. Hade vi då otur, så kom det mera snö under natten. Det hände att vi hämtade hinkar med vatten ur vattenhålet där vi tog vatten till djuren och kastade ut på isen. Sedan drog vi jute­säckar över isen för att fördela vattnet i hopp om att få en bra is. Nutida ismaskiner kunde vi inte ens stava till. Att få åka skridskor på sjö-isen vid t ex Mölleviken var inte att tänka på. Ändå minns jag en vinter med fantastisk glansis. Vi var nere vid just Mölleviken och gick på 50-centimeter tjock, svartblå och helt klar kärn-is. Då såg vi en mängd långfärds-skrinnare på väg från Södertälje till Trosa i det fina vintervädret.

Överhuvudtaget åktes skridskor varhelst det bjöds lämplig is (inga spolade banor då inte). Hökmossen, i skogen innanför Kumla Mossgärde, kunde ibland erbjuda is. Nu är där utdikat och där växer höga granar. Det åktes också på Nora Kärr, mellan Enebodaskolan och Nora, men dit var det lite för långt för oss mindre ungar.

Skidåkningen var ju enklare. Då behövde vi ju inte jobba med någon bana, för endera fanns det snö för gott skidföre eller också inte. Visserligen körde vi någon gång upp ett spår i en lagom slinga. Ett spår, som vi sedan kunde åka i. I fint månljus någon marskväll, kunde ett sådant spår liknas vid dagens el-ljus­spar.

Den tiden skidor var helt enkel träskidor, som (helst) grundvallades med tjära. Tjäran strök man på och brände in i skidan med hjälp av en blåslampa (samma som dagens valla-lampor, fast de inte drevs med gasol då). Man kunde också tända en stockvedsbrasa och föra skidorna fram och tillbaka över den elden, för att bränna in tjäran. Den vanligaste ytvallan hette Lappglid. Jag tror den fungerade i alla fören. Hade vi ingen lämplig valla för töväder, så använde vi stearinljus. Då gled det lika bra bakåt som framåt. Jag hade ett par skidor. som möjligen burit någon färg på ovansidan men som nu var helt grå. OK – de gick lika bra för det. Bindningarna var de normala för den tiden – ett ”tåjärn” att sticka in pjäxorna i och en rem med ”spändare”runt hälen. Jag minns, att det fanns ett par hickory-skidor. De var långa och smala och jag minns inte om det var någon som räknade dem som sina skidor. Innan dagens stålkanter och plastbelag ens var påtänkta, så var skidor av hickory-trä det bästa marknaden hade att erbjuda.

En bra backe att åka i, var berget mellan stugan och Janssonstugan. Då kom man ner på vägen framför källaren, så när den vägen bestod av glansis fick vi hitta på någon annan nerfart. Berget ute i hagen, där vi brukade ha valborgsmässobålet, erbjöd också fina backar liksom källarbacken uppe vid Berga mellangård. Alla de här backarna tyckte vi var jättehöga. När jag ser dem idag, så kan jag inte förstå varför. Nedanför berget i hagen gick en gärdesgård. När nordanvinden låg på över Hörningsholms gärde, fungerade den som snöskärm. Det bildades stora drivor på insidan av gärdesgården. 1941 blev Alfred ”Håsjö” Dahlkvist stor stjärna vid VM i Cortina. Då körde vi upp ett spår, som gick över de stora drivorna vid gärdesgården. Vi kallade dem för alperna. Givetvis lekte vi att vi var ”Håsjö­Dahlkvist”, Utterström, Martin Lundström eller någon annan av dåtidens skidlöparstjärnor.

40-talets stränga, snörika vintrar är kända. Efter något töväder, blev det hård skare över gärdena. Då åkte vi spark där – gärna någon kväll med fullmåne. Vi åkte förstås kälke och spark i backen uppifrån lagårn. Kälkarna styrde vi med fötterna men vi hade också en rattkälke (en bob) precis likadan som den som idag hänger i varporten här hemma. Hade vi en större kälke – rent av en timmerkälke – så kunde vi lägga en stång baktill på kälken. På stången klängde sig ”styrgren” fast genom att lägga fötterna i kors, ligga på magen på stången, hålla i kälken och styra den. Stången släpade ju i marken och fungerade som ett roder.

TILL ANDRA MINNEN, SOM T EX MILITÄRLÄGREN. Jag har nämnt A1 ‘s sommarläger på Näsbacken. Går man rakt fram, när man kommer till slutet av Hörningsholms Gärde och inte viker av ner mot Skanssundsfärjan, så går man förbi den gamla skolan. Vidare förbi Alvhildlund och kommer till Näsbacken. Till höger, ner mot Himmerfjärden, låg militärens lägerplats. Till vänster, en bit bort, låg festplatsen där midsommarfesterna gick av stapeln. Hur där ser ut idag har jag ingen aning om – troligen helt annorlunda än då.

När A l kommit dit för någon sommarmånads lägerliv, blev det intressant. Beväringen låg i tält och hästarna var bundna vid räcken av slanor ute i skogen. Vi hämtade grismat från förlängningen. Grismaten var helt enkelt avfallstunnor från koket. Nu slängdes inte allt i avfallstunnorna, utan t ex överblivna limpor lades i en kartong, och den tog vi också hand om. Jag minns än idag doften – och smaken – av dessa limpor. Skogaholms kan slänga sig i väggen. Jag har sedan dess aldrig hittat limpor med sådan smak. Möjligen kan väl det bero på att en ”köpe-limpa’ var något alldeles extra för oss, som var vana vid mammas rågbröd. Jag minns också att vi burkar med Corned Beef, vilket jag då tyckte smakade helt underbart gott – måste nog köpa en burk och kolla dagens kvalitet.

Ibland var vi med och tittade på när ”bassarna” badade hästarna vid Salsudd. Vi ungar hade ju inte en aning om att hästar kunde simma.

Överhuvudtaget har tydligen norra delen av Mörkö alltid varit intressant ur militär synpunkt. Utöver nämnd lägerplats för A l (och senare K l ), finns på Skansholmen – där kiosken och restaurangen nu ligger och där det står husvagnar uppställda på åsen – spåren kvar av kustartilleriets pjäsplatser. I en del gropar i åsen kan man finna spår av järnskenor, som var en del av kanonlavetten och medgav att denna kunde vridas runt i olika riktningar. Även den gamla kanonen, som finns bevarad på Grödingesidan av färjeläget tillsammans med spåren av ”skansar”, vittnar om hur viktigt det var att befästa inloppet till Södertälje och Mälaren. Dessutom sträcker sig en fantastisk kedja med skyttegravar tvärs över ön från Berga till Axvik (Dessas historia skulle jag vilja forska i).

Småningom försvann Al från Stockholm och dessutom övergick ju artilleriet från att ‘vara hästanspänt till att bli motoriserat. I Stockholm fanns dock resterna av kavalleriet (Kl) kvar – den s k Livgardesskvadronen. Det är den som än idag ombesörjer de lite mer festliga högvakts-avlösningarna på Stockholms slott med beriden musikkår m m. Under några år hade Kl sommarläger på Näsbacken. Jag minns en gång, då de hade haft skjutövning från skyttegravsbacken bakom Kumla (förmodligen övning i eldöverfall). Man satt ju då av hästarna, som togs om hand av några mannar, medan resten ryckte fram till eldställningar. När eldöverfallet brakade loss, slets sig de flesta av hästarna men fångades in så småningom. En ”kuse” blev tydligen lite halt vid detta tillfälle och fick ledas hem till Näsbacken av en beväring. När han kom ledandes med hästen, kunde vi inte låta bli att fråga om han inte hade hittat någon mjölkpall, så att han kunde komma upp på kräket. Frågan mottogs inte med någon större glädje.

ELLER- MINNEN AVSOMMARGÄSTER. Isamband med minnena från militärlägren på Näsbacken, finner jag en naturlig övergång till familjen Björnek – och andra sommargäster. Jag tror, att jag tidigare nämnt om familjen Björnek. Som jag också nämnt, utnyttjade vi arrangemanget med regementshästar. Vid pappas besök på A I i det sammanhanget, kom han i kontakt med Anders Björnek. På så sätt kom Björneks att i många år hyra Janssonsstugan som sommarnöje. Björnek var alltid med på lägren på Näsbacken. Sonen Sven och jag var jämnåriga och jag var ganska ofta hos dem i Stockholm – bl a den nyårsafton jag redan berättat om. Systern Berit fanns också med i bilden och blev väl mest en kamrat till mina systrar. Jag vet att Aina och Olle hade kontakt med henne långt in på 50-talet. Vad fru Björnek hette harjag tyvärr glömt. Hon var en försynt person och varje gång jag ser en gammal Edvard Persson-film och ser Edvards fru Mim, så påminns jag om tant Björnek. Såväl hon som farbror Björnek var skåningar och hennes mjuka sätt och milda leende gör att Mim påminner om henne. Han däremot, var den gamla stammens militär, som riktigt ”andades” exercis på Revingehed och – under Stockholmsåren – skjutövningar på Marmafältet utanför Gävle.

Sven kunde givetvis rida på en häst. En gång skulle vi hämta hem Svarten och Grålle från Långenshagen. Vi hade en grimma och ett -rimskaft (ett kort rep knutet till grimman) att leda hästarna med. Sven tyckte att vi skulle rida barbacka hem. Han satt upp på Svarten och jag på Grålle. När vi kom till Stenbacken manade Sven Svarten till trav. Den annars lite lata Grålle gjorde alltid vad Svarten gjorde. Alltså föll även han i trav. Det gick bra en liten bit men när vi kom i höjd med källan vid Stenbacken började jag glida alltmer åt sidan. Till sist ramlade jag av, dock utan att skadas på något sätt, men sedan dess tror jag inte att jag suttit upp på en hästrygg.

Farbror Björnek kom ofta ridande från Näsbacken hem till familjen i Janssonsstugan. Vad hästen hette minns jag inte men kommer ihåg att den var brun. Överhuvudtaget är sommarminnena starkt knutna till minnena av familjen Björnek. Minnen från bad, från smultronplockning, från höhässjning och t o m från farbror Björneks lektioner med att skjuta med hans tjänstepistol. Jag minns att jag höll i den men fick väl knappast avlossa ett skott.

ANDRAMINNESVÄRDA SOMMARGÄSTER var Ebbe Lindström och Åke Eriksson från Södertälje. En bister vinterkväll knackade det på dörren och Ebbe och Åke kom in, presenterade sig och talade om att de hyrt Stenbacken som sommarnöje. Småningom bytte de Stenbacken mot Janssonsstugan. Ebbe och Åke var ungkarlar. Ebbe jobbade vid tullen och Åke hade en kamrersbefattning i någon Stockholmsfirma. Åke hade kanske redan då en fästmö som hette Gerd. De gifte sig så småningom och hyrde i modern tid en stuga vid Håga. Ebbe däremot, var den verkligt inbitna ungkarlen. Han hade en syster som hette Maj. Deras far var en av Sveriges största kännare av rosor och hade dessutom en mycket värdefull frimärkssamling. Såväl Ebbe som Åke och Gerd – och även en del av deras bekanta – blev med tiden mycket goda vänner med alla oss på Solbacken. Jag kan t o m påstå att Ebbe var den som möjliggjorde min utbildning på Alnarp genom ett penga-lån, som sedan länge är avbetalat. Han var den ende ”rentiären” (en som lever på pengarnas förräntning) i bekantskapskretsen och hade kanske fått sina pengar bl a genom faderns frimärkssamlingar.

Bekantskapen med Ebbe och Åke ledde också till kontakt med familjen Forsgård, som ägde Södertäljes ledande herrekipering. Där handlade vi alltid kläder till gott pris. Gerds far var lokförare – en kraftig man med en basröst – liksom den röst Gerd hade. En dag, när pappa var på väg med postskjutsen ner mot järnvägsstationen i Järna, kom Gerds far med sitt tågsätt på väg söderut och fick se pappa. Då drog han ner rutan på loket och hojtade med sin genomträngande basröst: ”Tjeenare Jerka”? En hälsning som halva Järna torde ha hört.

Jag har många minnen förknippade med dessa glada Södertäljebor. Jag har redan nämnt hur de bjöd en gosse på en åktur med båten en midsommarafton. En annan gång satt Ebbe och någon kompis i båten och fiskade strax utanför den lilla holme som ligger mellan Näsbacken och farleden norr om Skanssundsfärjan. Det var tät dimma och året kanske var 1940 eller–41. I väntan på napp, satt de och pokulerade och började t o m tala tyska. I dimma och vindstilla, hörs röster ganska långt. Någon gäst hos greven på Hörningsholm hörde det tyska tungomålet. Till saken hör, att på den ovannämnda lilla holmen fanns förrådsbyggnader, som väl innehöll militärt materiel. Det hela slutade med att Ebbe och kompisen fångades in av tillkallad polis, som torde ha blivit ganska snopna när de kom underfund med vilka tyska ”agenter” de fått i sina garn.

En annan gång, hade Ebbe och Åke varit på fest hos Tabermans på Fårberget (en sommarstuga på berget strax norr om Axviks holmar). På hemväg genom skogen i mörkret, tappade Ebbe sin plånbok (hur lång tid det tog för att komma från Fårberget till Solbacken den natten kan man alltid undra över). Nåväl – på söndagen skulle vi ut i skogen och plocka svamp. Faktum är att vi hittade plånboken, om än ganska långt från den rätta stigen från Fårberget. När Åke hade fyllt femtio år, skulle Ebbe cykla hem till stan på måndagsmorgonen. För att något lätta på förrådet av tomflaskor, hade han en kasse med sådana på pakethållaren. Vi fick höra ett våldsamt klirr och skrammel. Ebbe hade i viss mån missat nerfarten utför backen från lagårn och kört rakt in i spireahäcken framför källaren med sin last av tomflaskor. Allt gick dock väl. De här minnesnoteringarna, kan tolkas som att det bara handlade om dryckjom och fester i samband med Ebbe och Åke. Så var det inte, men jag kan tänka mig att det var just sådana tillfällen som etsade sig in i minnet, säkerligen därför att det var mycket av oskyldig komik och humor förknippade med dessa situationer.

Ebbes syster, Maj, var lite virrig och nervös av sig. Hon tog i alla fall körkort till sist och skaffade sig en bil av märket Adler. En bil av tyskt toppmärke med en växelspak, som stack ut från instrumentbrädan och liknade närmast en käppkrycka. En söndag, skulle Maj komma från Södertälje med den nya bilen. Ebbe och vi stod på gårdsplanen vid Solbacken och såg henne komma rullande över Hörningsholms gärde, ner på Solbacksvägen och uppför den lilla backen upp mot gårdsplanen. Det gick sakta och uppför den lilla backen gjorde bilen flera skutt. Troligen växlade hon inte ner och gav inte heller nödvändig gas. Helt enkelt en nybörjaruppvisning, som egentligen inte borde ha varit något att notera, om inte Maj hade varit en färsk körkortsinnehavare i en ny bil. Överhuvudtaget var ju händelser kring bilar då något intressant och rentav sensationellt. När man tänker efter, så måste ju Maj ha klarat av resan från Södertälje via färjan o s v, så det var nog mest åsynen av den lilla välkomstgruppen på Solbackens gårdsplan som gjorde henne lite nervös.

Ebbe och Åke cyklade alltid de cirka tre milen från Södertälje till Solbacken. En gång hände det att Ebbe åkte taxi. Han hade beställt bilen hos Erik Gustavsson i Bergåsa – en av öns två taxiägare – och under resan blev det tydligen berättat att Ebbe hade sålt ett frimärke för sådär femtusen kronor. Erik sade då – med tanke på att Ebbe annars alltid cyklade: ”Och jag som trodde att Du var en fattig fan”. Nu slut på minnesanteckningarna rörande Ebbe Lindström och Åke Eriksson och deras vänner – säkerligen ”poppar” det upp en mängd andra minnesbilder kring dessa 40-tals-gamänger.

Jag började det här avsnittet med att koppla in på sommargäster. Därför måste jag berätta hur det undan för undan ökade med sådana sommarinnevånare på ön. Den första stugbebyggelsen, som vi hade kontakt med, var den vid Mölleviken. Säkerligen finns där idag ättlingar till de första bebyggarna. På lördagskvällarna – eller kanske det var vanliga semestervardagar — kom de från Mölleviken för att köpa mjölk vid Solbacken. När mjölkningen var avklarad och mjölkflaskan transporterad ner till källaren, kunde där stå en liten kö av folk från Mölleviken som ville köpa färsk, oskummad mjölk. Några av dem kom vi att känna åtminstone till namnet, men någon närmare bekantskap knöts inte. Det fanns ju också nackdelar med sommargästerna. Jag har nämnt våra badställen vid Sandstranden och Holmen. Där kan man helt klart säga, att vi ”infödingar” till sist blev undanträngda av sommargästerna, som gärna ville hävda att de hade full strandrätt och inte ens accepterade att någon gick efter stranden förbi deras tomter. Den här situationen beror säkerligen på att markägaren, Hörningsholms Godsförvaltning, aldrig gjort klart hur långt de hyrda tomterna sträckte sig och inte klargjort strandskyddets innebörd. Man kan ju undra, om inte detta

berodde på att man då inte kunnat ta ut samma tomthyra, eftersom det skulle ha inneburit klarläggande av att tomterna var behäftade med vissa begränsningar.

Jag hoppar åtskilligt mellan minnena. Nu kom jag att tänka på den. gångjag låg på sjukhus, efter att ha fått en stålflisa i vänster öga. En kväll skulle jag lysa med fotogenlampan när pappa slog i kilhakar (broddar) i skorna på en av hästarna. Jag kände inte av flisan men ögat tårades.

På morgonen var ögat väldigt rött och tårades kraftigt. Pappa var själv enögd och hade ett emaljöga. Han hade slagit på en plogbill och fått en flisa i ögat, vars syn inte gick att rädda. Hur som helst blev det färd till Södertälje lasarett. Där lågjag i flera dagar utan man egentligen gjorde någonting åt mig. En dag kom min syster Stina på besök. Hon blev väl smått arg och tog mig helt resolut till Karolinska sjukhuset i Stockholm. Där opererades jag. Flisan togs ut med hjälp av en magnet. Jag fick ligga kvar i flera dagar men kom hem lagom till jul. Det var min första sjukhusvistelse. Jag hade dålig aptit och gillade inte sjukhusmaten. Jag fick en vedervärdig medicin och jag förstår efteråt, att det var fiskleverolja för att få i mig vitaminer. Efter den skadan harjag en något sämre syn på vänster öga.

En vinter blev pappa sjuk -jag tror att det var någonting åt magen. Han måste in på lasarettet i Eskilstuna. En lördag reste mamma och jag för att hälsa på honom. Vi bodde då hos morbror Evert och moster Gerd. Evert var brandman och hade bostad på brandstationen. Jag förstod väl inte hur allvarligt det var med pappa. När vi just kommit hem på söndagen, ringde morbror Evert och talade om att pappa var död. Jag tror att han gick bort 1947 men skam till sägandes är jag inte helt säker på årtalet. Stämmer årtalet, var han 71 år vid sin bortgång. I veckan före begravningen körde Olle och jag till kyrkan med ett lass av granris till att kläda graven med. Det var en kall vinter och det var kallt även på begravningsdagen.

Så blev det då Olle, som fick ta över ansvaret för gården och familjen. Ett ansvar som inte torde ha varit särskilt lätt med den ringa avkastning gården gav. I den här situationen måste givetvis postkörningen överges – om den inte rent av upphört tidigare, minns inte säkert.

För att få lite inkomster, högg Olle och jag i skogen. Jag hade slutat skolan och även klarat av konfirmationen, så nu var det bara att jobba på allvar. Vi fick en huggning på Näslandet på andra sidan färjan vid Skanssundet, strax bortom det nuvarande reningsverket – Himmerfjärdsverket. Vi cyklade den ungefär fem kilometer långa vägen varje dag. Jag hade en cykel av märket Hennes med ganska smala däck. När vi åker den vägen idag, brukar jag skoja om att jag ännu kan se cykelspåren i vägkanten, eftersom vägbanan var mjuk när tjälen släppte på våren.

Det var grov skog vi hade att avverka. Detta var ju långt före motorsågens tid, så vi fällde och kapade med stocksåg. En sådan hade ett kraftigt, brett blad med pinne i vardera ändan som handtag. Den drogs av två man. Vi kvistade med yxa och, om det var klenare träd, kapade vi med bågsåg. Massaveden, det klenare virket, skulle barkas och även timmerstockarna barkades i toppändan. När vi fällt och kvistat, var det dags för skogvaktare Hagberg att komma på sin Harley Davidson med sidovagn och aptera (märka ut var vi skulle kapa timret).

Sedan skulle allt köras ut till en upplagsplats vid ett torpjag glömt namnet på. Då var det att spänna Svarten och Grålle för kälkarna på morgonen och dra iväg, för att komma hem vid fyra-halvfemtiden. Jag tror jag nämnt att Svarten var en god travare. När han stack iväg hängde Grålle på, fast han annars var lite lat av sig. Då fick man sitta och hålla i tömmarna med händerna för ögonen, eftersom det lossade iskokor ur hovarna och kom flygande runt öronen. Då fanns inga skogshuggarkojor, utan det var att slå sig ner på granriset med ryggen

mot en stock och dricka vått kaffe eller choklad och äta mat ur lite grövre s k mat-termosar. Korngryn med fläsk, Pytt-i-panna eller Pannkaka var vanliga rätter och som dessutom passade bra att äta ut en sådan termos.

Ett annat år körde vi ektimmer uppe vid Engsholm. Det var en affärsman i Södertälje som köpt ekarna, vilka var av sådana dimensioner och stod som solitärer på Engsholms-gärde, att de idag säkerligen inte hade fått avverkas. Nilssons-pojkarna på ”Hemmet” och ”Traktor­Pelle” vid Björkarö högg ekarna, och hut de fick omkull dem ät än idag en gåta för mig. Inte heller de hade ju motorsåg. Vi körde de mycket grova stockarna på en stot drög (en stor kälke eller släpa). Pålastningen gick till så, att vi lade grov kätting runt stockarna och sedan spände vi för parhästarna och rullade upp stockarna på drögen. Även avlastningen kunde gå till på samma sätt. Fanns det den minsta gren-knagge som låg an mot drögens plankor, så fanns det inte den minsta chans att rulla av stockarna med hjälp av spett. På så sätt var det här en behaglig timmerkörning, eftersom det inte gick att jobba med handkraft. Grenar och mindre kubbar fick vi dock hantera för hand. Jag minns att en stock var så grov att jag inte såg över den nät jag stod vid rotändan.

Ett annat åt – eller möjligen samma åt då vi högg på Näslandet – var vi en kortare tid i Turinge (vid Nykvarn, bottom Järna) och högg. Samme man som avverkade nämnda ekat, hade köpt en rotpost där och hade haft ett gäng som fällt träden. Nät de fick sin första avlöning, såg han aldrig till de huggarna mer. Vi åtog oss jobbet. Varje morgon kom den här Södertäljebon (som jag glömt namnet på) och hämtade oss med bil och körde hem oss på kvällen. Som tut var så var det en snöfattig vårvinter. De här huggarna hade nämligen fällt ihop träden i en enda röra. Vi skulle kvista och kapa upp till massaved, som dock inte behövde barkas. Det var att klättra uppe i bröten av träd för att kvista och kapa. Jag tror att vi hade bra betalt efter dåtida mått – rent av 25 öre per bit utan att behöva barka. Måhända tilldrog sig detta sedan vi flyttat till Kumla men det ät lika bra att dra skogshuggarminnena i ett sammanhang.

Eftersom jag ändå är inne på minnen kring det dagliga arbete, kan det vara värt att nämna att även vid Solbacken började moderna hjälpmedel vinna insteg. Tillsammans med Etik Pettersson på Kumla inköpte Olle en traktor. Den var av det på den tiden mycket vanliga märket Deering. Den hade järnhjul med stora näbbar, den gick på fotogen och startades med vev. Jag minns att jag en söndag var på Kumla för att titta på underverket. Sonen Ingvar, som förresten var konfirmationskamrat med mig, skulle givetvis demonstrera traktorn. Han startade och körde takt in i en halmstack. Det var ingen olycka utan han gjorde det helt med avsikt. Han kunde ha satt eld på såväl halmstacken som traktorn och kanske hela gården, men allt gick väl. En. våtdag fick jag köra traktorn och harva på gärdet bakom lagårn – vilken upplevelse för en grabb, som nästan dagligen blickade ut över Sanda och Hörningsholms gärden för att kolla in deras BM-20-traktorer.

Det dyker upp ett annat minne, som visar vilken aktivitet det kunde vara på landsbygden då. Ute i hagen mot Grindstugan, fanns testet av gamla åkrar. Särskilt en var jämn och fin och passade till att sparka fotboll på. Samtidigt fanns det ett gäng med ”ynglingar” vid Sanda – och föralldel även äldre – som ‘joxade med trasan” i en hage där.

Så småningom slog vi oss samman och utökades med grabbar från Björkarö och Hörningsholm. Vi började kalla oss ”Mörkö Norra” och fick till sist istånd en match mot Mörkö IF ‘s A-lag, som visserligen spelade i den allra lägsta serien. Nät matchen skulle gå av stapeln en kväll på Tegneby-vallen (mellan Tegneby och Nora), fick vi i nåder låna A-lagets tröjor så att vi skulle få någon form av behållning av matchen. Alla menade ju att vi skulle få storstryk. 1 själva verket vann vi matchen med 3-0. Efter detta upphörde Mörkö Norra, eftersom flera av våra spelare fick plats i A-laget. Minnena börjar nu närma sig 50-talet märker jag. Jag slutar därför med en händelse från vintern 1950. En sen söndagseftermiddag fick vi se att Hörningsholms slott stod i brand. Vindsvåningen brann ner och det blev också stora skador på de övriga våningarna men branden kunde ändå begränsas. Efter detta vidtog omfattande återuppbyggnadsarbeten på de övre våningarna – ett arbete som gav många byggnadsarbetare och hantverkare jobb en lång tid. Jag tror att det var så, att för att klara återuppbyggnaden fick fideikommisset sälja av en del mark (bebyggelsen norr om kyrkan vid gamla ålderdomshemmet) men fick nog också pengamedel från Riksantikvarieämbetet. Resultatet blev, att slottet reparerades men också byggnaderna framför slottet – de fick åtminstone nya fasader.

Just så här i sista stund kom jag på, att jag glömt berätta om vissa personer, som var mycket centrala gestalter under min uppväxt. Jag tänker då först på tant Tilda och farbror Ludvig i Grindstugan (den lilla stugan till vänster om vägen omedelbart före avtagsvägen mot Björkarö när man kör mot Hörningsholm). Tant Tilda var ofta på Solbacken och hjälpte till med tvätt, bak och andra hushållsjobb och kanske framförallt när det var skördetid, då ju även alla kvinnor måste rycka in i arbetet på fåll, skulle och loge. Farbror Ludvig likaså, anlitades i främst såväl höskörd som spannmålsskörd. Han var också den som högg (spillrade) veden på våren. Han gick alltid klädd i en hatt (troligen en äkta Borsalino) och hur varmt det än var under t ex höskörden, så tog han möjligen av sig kavajen eller blåblusen men behöll västen och hatten på. Några kvällar i veckan kom farbror Ludvig och hämtade mjölk. När han då kom in i köket, undrade han alltid om inte: ”… dom kommit in från korum”. Han menade att de inte kommit från lagårn ännu.

Den 6:e mars är Ebba-dagen och då hade mamma namnsdag. Då var det kafferep och självklart kom tant Tilda och uppvaktade. Jag minns att jag traskade ut mot Grindstu-hagen och mötte tant Tilda i grindhålet. Hon undrade förstås vart jag var på väg och varför jag inte var inne när nu mamma hade namnsdag. Jag svarade då: ”Jag tyckel inte om fluntimmel”. Tydligen hade jag inte fyllt 5 år för då kunde jag säga R precis som jag lovat mina systrar.

Det var alltid mycket trevligt att komma till Grindstugan för att t ex byta tidningar eller vad nu ärendet kunde vara. Tant Tilda och farbror Ludvig bodde i ett enda rum, som var ett kombinerat kök, vardagsrum och sovrum – ett mycket vanligt boende på den tiden. Tant Tilda bjöd ofta på varm mjölk med honung.

Deras son, Julius, var chaufför hos greve Bonde. Han fick där så småningom ta hand om en stor sju-sitsig Dodge, vilken han skötte som ett lindebarn. Med den bilen gjorde han flera resor till Nizza för att hämta hem greven, som tillbringade någon tid där – allt i enlighet med vanorna hos dåtidens jet-set. När Julle – som han alltid kallades – gick i pension fick han den här Dodgen som avskedspresent.

En annan personlighet att minnas, var smeden Pettersson vid Bergalund (det lilla torpet mellan Grindstugan och Berga). Även här var vi då och då och bytte tidningar. Jag tror att det handlade om Vårt Hem – föregångaren till dagens Året Runt. Hans smedja låg strax innanför vägen nedanför Berga Mellangård. [dag har den väl rasat omkull helt, men när vi hade vårt sommarviste på Berga fanns den kvar även om taket rasat in. En gång om året, reste Pettersson till Södertälje med det gamla ångfartyget Ejdern, som då gjorde reguljära turer mellan Skanssundet och Södertälje. 1 kringelbyn köpte han upp smidesjärn. Då var det regel att pappa hämtade honom vid ångbåtsbryggan för att frakta hem järnet. Han gjorde väl inga omfattande smidesarbeten, men utgjorde en mycket viktig faktor för gårdarna runt omkring, eftersom han vässade plogbillar, lade nya beslag under timmerkälkarna, smidde hästskor och överhuvudtaget klarade av alla de massor av underhållsarbeten som fordrade smide. På den tiden tror jag svetsning inte ens var uppfunnet.Vid Bergalund bodde också den kanske allra största personligheten och bohemen – nämligen farbror Marberg. Han var smålänning och hur han hamnat uppe i Sörmland vete katten. Marberg var en lång, kraftig man, som troligen mest levde på snus av lukten i stugan att döma. Han högg i skogen en del åt Hörningsholm. Han röck också in som extra arbetskraft på främst Berga. Han plockade också bär och jag minns att han plockade blåbär så rena att de aldrig behövde rensas efteråt. Något av de sista åren vid Solbacken, kom en dag Marberg och yrade om att hin håle själv var efter honom. Han var helt vild, hotade med yxan (som han dock inte hade med sig) och ville att jag skulle springa till Bergalund och ”ta hand om” hin håle. Jag var ju tvungen att springa iväg men inte längre än till berget i Grindstu-hagen. Där låg jag gömd och såg hur Marberg traskade hemåt under vilda gester och svordomar. Vad göra– jo vi ringde till Nisse i Nyköping (vi kände att vi behövde hjälp av en polis). Nisse kom och hade samtidigt tingat Erik i Bergåsas droskbil, eftersom han förstod att Marberg behövde komma till ett sjukhus. Nåväl – de kom till Bergalund och när Nisse väl övertygat Marberg om att han knuffat ut hin håle ur bilen, så gick färden till Nyköpings Lasarett. Där levde Marberg upp. Det var nog helt enkelt så att han inte fått någon ordentlig mat under lång tid och därför klappade igenom. På lasarettet blev han helt normal igen och han tackade Nisse för att han blivit omhändertagen. Tyvärr minns jag inte annat än att farbror Marberg dog efter en tid och trösten är väl att han på lasarettet fick uppleva en omsorg han aldrig tillförne känt av.

Närjag sitter här och minns grannar och olika personligheter, märker jag att det leder alltför lång till att berätta om alla som ”poppar upp”. Fiskare Asplund vid Idesta vore t ex värd ett eget kapitel.

Som en parentes, kan det vara skäl att kommentera namnet Idesta. En äldre greve Bonde hade tre systrar vid namn Ida, Alvhild och Elsa. Jag tror att jag tidigare har nämnt Alvhildlund i samband med midsommarfesten på Hörningsholm. Dessa tre systrar har alltså fått ge namn åt tre bostadsbyggnader på Hörningsholm. Alvhildlund, Idesta och Elsaborg. Slut på parentesen.

Övriga personer som det skulle varit roligt att berätta om är t ex ”Traktor-Pelle” vid Björkarö eller Karlssons vid Axvik eller Stenbacks-folket.

Men nu får det vara slut på nedtecknandet av minnen från min barndom. Nu närmar jag mig 50-talet och det är en helt annan period med andra minnen.

På våren 1950 fick Olle arrendet även på Kumla och vi flyttade dit och fick äntligen tillgång till elström och rinnande vatten. Då har jag kommit fram till vad man brukar kalla modern tid En tid som ändå var ålderdomlig jämförd med nutiden. Även från den tiden dyker det upp en massa intressanta minnen. Minnen som belyser den tekniska utvecklingen i jordbruket men som också handlar om såväl värnplikten som utbildning fram till ett yrke. Måhända får jag en dag för mig att även detta vore intressant att teckna ner. Om inte annat, så är det ju åtskilliga år som förrunnit sedan dess och dessa minnen belyser också den allmänna utvecklingen i samhället en utveckling som kan vara svår att fatta för de som inte var med på den tiden.